Först kom Rasmus. Han var en rätt lugn och beskedlig liten bebis, inte så värst intresserad av att stoppa saker och ting i munnen. Det hade inte varit någon större fara ändå, vi bodde i en ganska liten lägenhet då och hade inte så många småsaker som låg och skräpade. Dessutom var han ju första, enda barnet så det var rätt lätt att hålla uppsikt över vad han tog sig för.
Sedan kom Amanda. Vid det laget var lägenheten fylld av miljoners små legobitar, kulor, pennkorkar och annat kul som storebror lekte med. Och hon var inte den som var den, nej hon smakade glatt på det mesta.. Henne fick man ha koll på!
Nu bor vi i en stor, gammal villa. Ett renoveringsobjekt. Det ligger skruvar, verktyg och en massa småskräp mest överallt. Plus tärningar och annat smått som vi glömt att lägga på något fiffigt ställe just för att vi ännu inte vant oss vid att vi måste det. Ludvig och Viktor är överallt. På allt. Och stoppar allt i munnen. Så klart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar