Syskonkärlek

Det finns ingenting som får mig att bli så varm i hjärtat, känna sådan enorm lycka, som att se kärleken som finns mellan mina barn.

Hur de stora barnen gör allt för sina småbröder - lägger allt annat åt sidan för att leka, gosa, ta hand om. Lyckan och stoltheten som lyser i deras ögon när de ser på de små. Tonläget och värmen i rösten när de pratar med dem. Blir tårögd bara jag tänker på det.

Hur killarna lyser upp och liksom hundvalpar sprattlar med hela kroppen bara de hör storebrors eller storasysters röst. Hur de sedan glittrar med blicken, ger upp små glädjetjut och fullkomligt gurglar av skratt när de ser dem och får lekas och gosas med, tas hand om.

Ludvig och Viktor fick ganska tidigt upp ögonen för varandra. Nu tycker jag att de får mer utbyte av varandra för varje dag som går. De ler stort när de ser på varandra och skrattar ofta så de kiknar åt den andres upptåg. Ibland är de helt uppslukade av varandra långa stunder - tittar, "pratar", lyssnar. Magiskt. Det ska bli så spännande framöver att följa deras säkerligen väldigt speciella relation.

Och trots att de två stora ibland blir galna på varandra - skriker, fräser, suckar och svär - så finns kärleken där också. Jodå. När lillasyster ska åka skridskor med klassen och storebror erbjuder sig att hjälpa henne bära den tunga packningen på väg till skolan. Eller när han gör jättefina presenter till henne på slöjden i skolan. Som när lillasyster har två kronor att köpa tuggummin för i automaten, och väljer att ge den ena kulan till storebror. Eller när hon köar länge för att få en autograf av en känd fotbollspelare - trots att fotboll är det absolut tråkigaste hon vet..

K Ä R L E K :

Rasmus och Viktor, sommaren 2009

Amanda och Ludvig, hösten 2009

Ludvig och Viktor, försommaren 2009

Rasmus och Amanda, sommaren 2007