Vartefter tiden går, ju mer vår det blir, desto mer börjar tankarna så smått komma krypande. Tankarna på jobbet. Att det snart (eller nja, inte så snart, men ändå) är dags att börja igen. Och det är med väldigt blandade känslor jag tänker de tankarna...
Jag älskar verkligen mitt jobb, jag gör det. Jag arbetar på världens bästa skola med världens bästa ledning och världens mysigaste kollegor. Och framför allt, jag har haft förmånen att få arbeta med världens finaste barngrupper. Jag har tyckt så otroligt mycket om varendaste unge i de två klasser jag hittills hunnit ha och följa. Det är inte många dagar under mina åtta år som lärare som jag inte gått till jobbet med ett stort leende på läpparna. Det var svårt att släppa taget när jag för ett år sedan blev sjukskriven inför killarnas ankomst.
Samtidigt känner jag mer och mer att jag verkligen behövde detta. Behövde ta ett brejk från det hysteriska ekorrhjul som jag, och många med mig, harvar runt i i vanliga fall. Lämna - jobba - hämta - skjutsa - handla - laga mat - träna - fixa - trixa - PUST! Jag började känna mig trött, sliten, tärd, urholkad. Slut som artist.
Jag har, de senaste åren, levt mitt jobb. Gett allt. Haft fruktansvärt dåligt samvete många gånger gentemot Rasmus och Amanda över att jag ofta prioriterat mina skolbarn framför dem. Å andra sidan har jag kunnat trösta mig med att vi i vår familj aldrig behövt pussla under loven som många andra tvingas göra. Nej, under loven är jag odelat deras, då får vi vara tillsammans. Och Rasmus och Amanda har aldrig behövt vara långa dagar på förskola eller i skolan. Det är guld värt.
Och det är ju också, på ett sätt, så jag vill ha det. Så jag vill vara. Många säger till mig att "du måste ha distans, stänga av, ta inte arbetet med dig hem, ta det inte personligt". Men sådan är inte jag. Vill inte vara. Om jag inte får lägga ner min själ i det jag gör, inte får bry mig, då ska jag inte vara lärare. Då ska jag jobba på Pressbyrån eller i en blomsteraffär eller något annat. Inget ont i något av de yrkena, absolut inte. Men jag bara inbillar mig i min enfald att det nog är lite tyngre att arbeta med människor, i alla fall på ett annat sätt. Rent känslomässigt. För inte ligger väl en florist sömnlös om nätterna och grubblar kring huruvida den där azalean verkligen har det bra och trivs i sin kruka? Eller om man verkligen gjorde sitt allra yttersta för att tulpanerna skulle nå målen? Men vad vet jag...
Hur som helst, nu börjar det i alla fall bli dags att blicka framåt. Koppla på lärarhjärnan igen. Sätta sig in i allt det nya som hunnit ske under året som gått, och det är en hel del. Det skrämmer mig. Mycket. Kan jag? Orkar jag? Kommer vi fixa att få ihop hela livspusslet nu när vi valt att börja om från ruta ett igen?
Det vet jag att vi kommer. Tillsammans. Och trots att jag på ett plan är helt livrädd, så börjar jag också längta lite till skolvärlden. Min värld.
2 kommentarer: