Det har varit en själbehövlig helg. Livsviktig. Tid att pausa centrifugen, som snurrat värre än på länge. Tid att komma ikapp, tid att, hur tråkigt det än må låta så här på helgen, hinna jobba. Ibland är det verkligen guld värt att få göra det.
I två veckor har jag sprungit, bokstavligt talat. Stressat från det ena till det andra till det tredje, ständigt med huvudet sprängfullt och andan i halsen, men utan att hinna något alls känns det som. Som att kuta i kvicksand.
Det har varit galet hektiskt på jobbet, med allt nytt i kombination med alla krav och måsten. Som nav i hjulet har jag haft mer än full upp med allt praktiskt och förberedande, samtidigt som vi ju också måste börja komma gång med själva rullet. Vardagen, lektionerna, undervisningen.
Mitt i allt, på grund av allt, har jag drabbats av någon typ av jobbkramp. Allt det nya och spännande som jag är mitt uppe i nu och verkligen ser fram emot att utvecklas inom, har medfört att jag hamnat i en rejäl svacka och börjat ifrågasätta mig själv totalt. Efter 14 år som lärare vet jag plötsligt inte någonting längre. Vad gör man som fröken, hur gör man och varför? Den här veckan har jag knappt vetat hur jag ska gå in i klassrummet och hälsa på barnen, än mindre planera lektioner, av rädsla att "göra fel". Många av förändringarna är otroligt positiva och rent av nödvändiga, både för mig som person och för läraryrket som helhet. Mycket som är bra kan bli bättre. Dock känner jag en allt större oro över att mycket av det jag gjort genom åren, allt det som jag brunnit för och som jag inbillat mig varit mina styrkor, allt mer förlorar sitt värde och är på väg att suddas ut. Jag vill inte tro det och jag kommer kämpa för att det inte ska behöva bli så, men jag är otroligt osäker just nu.
Samtidigt som jobbet dragit igång i 110 har vi haft Ludvigs och Viktors inskolning att rodda ikring. Själv har jag knappt varit delaktig alls (vad gjorde vi utan mormor, farmor och storasyskonen?), vilket både lett till skuldkänslor men också att jag kört i stort sett alla kvällsrace helt själv, då Niklas jobbat. Underbart att vara med pojkarna så klart, men slitigt och tungt.
Utöver allt detta har vi något annat. Något som den senaste tiden överskuggat det mesta, men som jag inte förmått skriva om. Knappt prata om och definitivt inte ta in. Sedan några veckor tillbaka har vi levt i en overklig bubbla av sorg och chock, då en av våra bästa vänner varit med om en fruktansvärd trafikolycka. Läget har varit, och är, illa. Riktigt illa. Hur illa dröjde det ett tag innan vi fick insikt om, till en början var det bara fokus på överlevnad. Frågorna och tankarna snurrar dygnet runt. Tankar på familjen, tankar kring ändrade livsvillkor, tankar på grusade planer. Alla middagar, fester och resor vi pratat om, allt vi planerat att göra tillsammans. Otroligt futtigt och egoistiskt i sammanhanget, men viktigt ur aspekten hur fort allt kan ändras. Just det skrämmer mig mer än någonsin.
Den här helgen har givit mig tillfälle att stanna upp lite. Jag har tillbringat många timmat med att läsa, skriva, tänka, planera och försöka återfå kontrollen över min arbetssituation. Nu när mjukstartsveckan är över och allt drar igång mer på allvar tror och hoppas jag att det kommer lägga sig lite. Jag hoppas också att alla mina spretiga tankar kommer leda till något riktigt gott.
Jag har även hunnit med ovärderlig familjetid. I fredags Fångarna på fortet och popcorn med prinsarna i soffan. Igår hemmafix, marmeladkok, sushikväll och bubbelbad. Idag delade vi upp oss och hade en mamma/Viktor- och pappa/Luddedag. Som avslutning familjemiddag tillsammans med mamma och lillebror.
Helgen slut. Pausen slut. På´t igen
