I storebrors trygga famn

Tänk vad underbart, när man är liten och sjuk, att få somna hos världens finaste storebror.

Bvc, kalas och fel mästare

Gårdagen försvann i ett huj, så det blev inte så mycket skrivet.. Efter Mästarnas mästare var jag både trött och lite besviken, så det fick bli sängen nästan direkt.. Men jag ska inte vara sämre förlorare än Louise själv, klart Armand ska ha cred för sin seger. Han vann och gjorde det bra.

Tidigare på dagen hade vi hunnit med bvc-besök hos världens bästa Sabina. Det var tiomånaderskontroll och båda killarna fick ok-stämpel i rumpan. Båda följer också sina egna kurvor bra, även om de fortfarande ligger lite under genomsnittet. Ludvig var 71,6 cm lång och vägde 8885 g, medan Viktor låg på 70,5 och 8340 g.

På kvällen var vi på kalas hos moster Nilla med familj och gratulerade Lukas på 14-årsdagen. Skulle ha grattat här i vrån igår, men somnade ju som sagt, så det får bli ett GRATTIS och HURRA idag! Var så klart tvungen att smaka lite av allt Nilla hade bakat och fixat, himla gott var det!

Idag får vi se hur dagen blir, då både killarna och jag är lite småhängiga. Jag känner mig trött och ruggig och Viktor, stackaren, har lite feber.. Den gråmulna himlen lockar inte heller direkt, så som det känns nu får det bli en lugn hemmadag. Ska också försöka ladda inför kvällens gympapass.

Trevlig onsdag!

Förare före farsan?

Min älskade make har, som bekant, inget körkort. Detta är något jag svurit över många gånger i många år, men som jag någonstans bestämt mig för att försöka släppa. Jag har insett att det inte spelar någon roll vad jag säger eller gör, det måste komma från honom själv. Sedan får framtiden utvisa om det blir någon lapp och i så fall när.

Jag börjar istället rikta in mig på övningskörningen med Rasmus. Det är ju ändå bara tre år kvar. Och frågan är om inte även dessa små har en chans att hinna före pappsen....

Tittut!

The sun has gone to bed and so must I...

Fortsätter på Sound of music-temat då det nu blivit hög tid att krypa i säng efter denna minst sagt nervpirrande afton. Dosor är på plats lite här och var för att locka myrorna till sig. Hittills i kväll har det dock varit mer öde än på länge, knappt en myra så långt ögat når. Bara för att man vill ha fram dem..Nåja. I morgon är en annan dag och då jäklar ska de väck!

Goodbye....goodbye.....goodbyyyyyeeee.............

Adieu, adieu, to yieu and yieu and yieu!

So long, farewell, auf Wiedersehen, adieu.....

Myrorna vs. hönor. NOT!

Det har gått för långt. Myrorna tror att de ostraffat kan ta över hela vårt hem. De har nu, utöver köket, invaderat vardagsrummet, vårt sovrum och badrummet. Men - och här kommer ännu ett uttryck a´la farmor Irene: De ska inte tro att de lirar med höns!

Åh nej. The end is near.. Moahahahahahaha........

Nedra busfrö ;-)

Fem barn är fler än fyra barn

Vår familj är fulländad. Vi har gjort vårt på göra barn-fronten, och vi har gjort det jäkligt bra, om jag får säga det själv. Vi har fyra fina, fantastiska, friska underverk. Jag är så glad, lycklig och tacksam över det att jag inte finner ord.

Jag vet allt det där, mitt logiska jag vet det. Vi skulle varken ha tid, ork eller råd med fler barn. Och ändå gråter mitt hjärta varje gång jag tänker "aldrig mer".. Aldrig mer vara gravid, aldrig mer föda barn, aldrig mer uppleva den första, obeskrivligt magiska stunden med en alldeles ny liten människa, aldrig mer få fina brickan på bb, aldrig mer amma, aldrig mer ligga och vila med ett litet knytte på bröstet, aldrig mer få snusa in den underbara doften. Jag viker ihop och packar ner bebiskläder, sängkläder till korgen, plockar bort skötbord. Och det värker i bröstet.

Det sägs att det finns något som kallas last baby blues. Jag tror jag har en liten släng.

Såssöndag till ända

Ja idag blev det inte många knop gjorda i det Lindsteinska residenset. En av oss har varit bakis och en av oss har känt sig bakis. Niklas tog visserligen en långpromenad med killarna mitt på dagen och Rasmus har spelat fotboll, men i övrigt så har vi mest bara vilat, kollat på tv och ätit gott i olika omgångar. Långfrukost med nybakade scones och goda tillbehör och nu ikväll en god tacovariant a´la faster Anneli till middag. Till lunch blev det rester, men det lät inte lika kul i sammanhanget..

Ludvig och Viktor har varit lite upp och ner i humöret under dagen. Ena stunden har de varit gnälliga och bara velat bli burna och nästa sekund har de lekt och skrattat gott med varandra. Nya favoriten är lära gå-vagnarna, som de klättrar i och ur, sitter i, står i, lägger grejer i och puttar på.

Nu sitter jag med kaffe och Johan Falk. Ska verkligen försöka hålla mig vaken hela filmen denna gång.. Go kväll!

Obehagligt

Jag går omkring med en obehaglig känsla i magen idag. En känsla jag drabbas av lite då och då.. Känslan av att inte riktigt ha kontroll. Det känns som om det är något jag har missat, någonting jag borde komma ihåg idag, något jag ska göra, kanske någonstans jag borde vara.. Men jag har ingen aning om vad eller var.

Så... Om jag har bestämt något med någon idag, om jag skulle ha varit någonstans just nu där jag inte är - förlåt, det är inte illa ment. Jag finns här hemma om det är något, och känner mig lite lost...

Fint

Vi satt i bilen och pratade om resan. Hur de haft det, vad de gjort, vad de ätit och druckit. Jag frågade om det var något särskilt de längtat efter under dessa veckor och Patrik, mamma och Linda började prata om olika maträtter. Då hör jag den finaste lilla röst bredvid mig:

Jag har längtat efter er, faster...

Älskade prins, välkommen hem!

Körslag och Earth Hour

Har massor av värmeljus tända. Gosar i soffan med mina två stora älsklingar. Underbart!

Hel

De har landat. Är hemma. Allt har gått bra och alla mår bra. De är visserligen oförskämt brunbrända och snygga de rackarna, vilket gör att en annan ser ännu blekare och jävligare ut. Men det är okej, jag bjuder på det. För de har landat. Är hemma. Och jag är så glad över det!

Mitt möte. Lycka!

Mitt möte. Lycka!

Om möten

Sitter på Arlanda och iakttar människor. Så intressant, bland det roligaste som finns. Ser män, kvinnor, barn som väntar. Längtar. Sedan alla härliga möten, återföreningar. Så mycket känslor. Blir fånigt blank i ögat..

Lördag

Lördag igen.. Det är läskigt hur fort veckorna går, tyckte det nyss var helg och så är vi där igen. Skönt förvisso, men som sagt lite skrämmande hur tiden bara flyger iväg.

Än så länge är det bara jag och småkillarna uppe. Vi har hunnit dricka morgonvälling och -kaffe samt förbereda frukost till resten av ligan. På spisen kokar ägg och i ugnen står två hurtbullar och sprider en ljuvlig doft av nybakat. Tänkte ge den ena till Patrik och Linda som en liten välkommen hem - present.

Idag väntar en hyfsat fullspäckad dag, många trevliga små happenings står på schemat. Strax ska jag väcka Rasmus så han hinner äta frukost innan jag vid åtta ska köra honom till samling med fotbollslaget. Första utematchen för säsongen, spännande! Därefter bär det av ut till Arlanda för att hämta hem Thailandsresenärerna. Klockan två idag ska vi hem till Ulis, Sebastian, Tiger och Morris för att gratulera Tigerhjärtat på åttaårsdagen. Helt ofattbart, tyckte nyss han var en liten skruttbebis.. Men jättekul ska det bli, så klart! Ikväll så blir det en lugn myskväll för mig och barnen medan Niklas ska hem till en kollega på fest. Han pratar om att cykla dit och hem, vågar vi tro på det?

Önskar er alla en härlig lördag. Var rädda om varandra och må så gott!

Farmor Irene

Ikväll ska vi hem till min farmor. Hon med skorporna i rumpan, ni vet (eller, hon har inga där, så vitt jag vet eller vill veta, men hon använder det uttrycket). Hon har så många härliga uttryck som hon droppar lite då och då. Och fantastiskt vackert, alldeles vitt hår. Och världens bästa Nisse, som alltid funnits som en farfar för mig och som Ludvig fått sitt andranamn efter. Och tusen miljarder småpryttlar, som vi kommer bli tvungna att försöka rädda undan våra små huliganer. Och säkerligen en massa gott att bjuda på, som alltid. Det är min farmor det.

En annan son

Nummer två i skaran, han den stora lilla, är arg på mig. Jättearg. Skitförbannad. Hans stora, bruna ögon blixtrar och tårarna sprutar. Jag är nämligen jordens elakaste, sämsta, värsta mamma.

Orsak? Jag låter honom inte krypa in i diskmaskinen...

Min son

Han den store, vackre. 

Han har en dröm. Han älskar fotboll mest av allt, och han är duktig. Det är det han vill hålla på med här i livet. För ett tag sedan kom han hem och berättade att han ville söka till en högstadieskola med fotbollsinriktning. Vi föräldrar kände väl ärligt talat lite sådär.. Rätt långt att åka, fotboll för hela slanten och väldigt svårt att komma in. Men så klart han skulle få söka.

Och ungen kom in. Han gjorde det! Provspelade och gjorde det väl, vilket tillsammans med IUP och övriga omdömen gjorde susen. Han är så otroligt duktig, så tuff, så stark, så modig! Jag är stolt och lite orolig på samma gång. Mest stolt så klart. Och orolig.. Men det blir bra. Och skulle det mot förmodan inte bli det så löser vi det då.

Grattis underbara, älskade Rasmus, du är fantastisk hela du!!!

Lunch med tant Louise

Hm... Bloggat med mobilen, gick väl inte helt jättebra.. Hade ju onekligen varit roligare om bilden kommit åt rätt håll. Nåväl, så här ser hon ut i alla fall, min älskade kamrat.

Tankar om verkligheten

Vartefter tiden går, ju mer vår det blir, desto mer börjar tankarna så smått komma krypande. Tankarna på jobbet. Att det snart (eller nja, inte så snart, men ändå) är dags att börja igen. Och det är med väldigt blandade känslor jag tänker de tankarna...

Jag älskar verkligen mitt jobb, jag gör det. Jag arbetar på världens bästa skola med världens bästa ledning och världens mysigaste kollegor. Och framför allt, jag har haft förmånen att få arbeta med världens finaste barngrupper. Jag har tyckt så otroligt mycket om varendaste unge i de två klasser jag hittills hunnit ha och följa. Det är inte många dagar under mina åtta år som lärare som jag inte gått till jobbet med ett stort leende på läpparna. Det var svårt att släppa taget när jag för ett år sedan blev sjukskriven inför killarnas ankomst.

Samtidigt känner jag mer och mer att jag verkligen behövde detta. Behövde ta ett brejk från det hysteriska ekorrhjul som jag, och många med mig, harvar runt i i vanliga fall. Lämna - jobba - hämta - skjutsa - handla - laga mat - träna - fixa - trixa - PUST! Jag började känna mig  trött, sliten, tärd, urholkad. Slut som artist.

Jag har, de senaste åren, levt mitt jobb. Gett allt. Haft fruktansvärt dåligt samvete många gånger gentemot Rasmus och Amanda över att jag ofta prioriterat mina skolbarn framför dem. Å andra sidan har jag kunnat trösta mig med att vi i vår familj aldrig behövt pussla under loven som många andra tvingas göra. Nej, under loven är jag odelat deras, då får vi vara tillsammans. Och Rasmus och Amanda har aldrig behövt vara långa dagar på förskola eller i skolan. Det är guld värt.

Och det är ju också, på ett sätt, så jag vill ha det. Så jag vill vara. Många säger till mig att "du måste ha distans, stänga av, ta inte arbetet  med dig hem, ta det inte personligt". Men sådan är inte jag. Vill inte vara. Om jag inte får lägga ner min själ i det jag gör, inte får bry mig, då ska jag inte vara lärare. Då ska jag jobba på Pressbyrån eller i en blomsteraffär eller något annat. Inget ont i något av de yrkena, absolut inte. Men jag bara inbillar mig i min enfald att det nog är lite tyngre att arbeta med människor, i alla fall på ett annat sätt. Rent känslomässigt. För inte ligger väl en florist sömnlös om nätterna och grubblar kring huruvida den där azalean verkligen har det bra och trivs i sin kruka? Eller om man verkligen gjorde sitt allra yttersta för att tulpanerna skulle nå målen? Men vad vet jag...

Hur som helst, nu börjar det i alla fall bli dags att blicka framåt. Koppla på lärarhjärnan igen. Sätta sig in i allt det nya som hunnit ske under året som gått, och det är en hel del. Det skrämmer mig. Mycket. Kan jag? Orkar jag? Kommer vi fixa att få ihop hela livspusslet nu när vi valt att börja om från ruta ett igen?

Det vet jag att vi kommer. Tillsammans. Och trots att jag på ett plan är helt livrädd, så börjar jag också längta lite till skolvärlden. Min värld.

Läkarbesök, fönstershopping och våffelkalas

Idag har vi varit hos doktorn för uppföljning av Ludvigs förkylningsastma. Allt var bra, så det kändes skönt. Dock börjar Viktor bli rejält snorig, jag hoppas verkligen att det inte är någon ny dundersjuka på gång...

Vi hann också gå en liten sväng i Liljeholmen och titta på allt vi (jag) vill ha. Åh vad mycket fint det finns i affärerna! Det fick i alla fall lov att bli några tröjor till pojkarna då nästan alla gamla börjar bli korta i ärmarna. Plus en supersöt påskpresent till en än så länge hemlig mottagare..

Nu i kväll har vi, dagen till ära, njutit av nygräddade våfflor med sylt och grädde. Jättegott var det (hur
det går med det där att komma i form? Jaja...)!

Ska försöka komma i säng tidigt i kväll. I morgon ser vi fram emot lunch med världens finaste Louise. Natti natti!

Mamma kom hem, för jag längtar efter dig...

Nu har det gått två veckor sedan de åkte, och det är nästan larvigt hur tomt det känns när inte lilla mamsen finns här hemma. Det är ju inte så att vi ses dagligen i vanliga fall, men ofta. Och vi pratar i telefon med varandra flera gånger varje dag. Det är nog det som varit jobbigast, att inte kunna ringa. Jag vet inte hur många gånger under dessa veckor som jag tagit upp telefonen och varit på väg att slå numret. För att berätta om saker jag gjort eller om något som barnen sagt eller gjort, för att svära över myrorna, för att diskutera Mästarnas Mästare eller andra tv-program, för att klaga över vädret, för att jubla över vädret eller bara för att kolla läget och höra så hon har det bra.

Jag hoppas att mamma haft det helt underbart på sin resa. Men nu får hon gärna komma hem. För jag längtar.

Tio månader!

Så gamla blir Ludvig och Viktor idag. Kan inte förstå att det är tio små månader, som min farmor alltid säger, sedan jag för första gången fick träffa mina underbara prinsar. Tio månader sedan jag fick upp dem på mitt bröst och såg in i deras vackra ögon. Tio månader sedan jag och Niklas låg på kvällen i ett mörkt förlossningsrum och försökte ta in vad vi varit med om. Tio omtumlande månader på många sätt, men också månader av outsäglig glädje och lycka.

På ett sätt är det fortfarande helt ofattbart att de är hos oss och att de är två, samtidigt är de ju en så självklar del av vår familj.

Älskade barn, tack för att ni finns! Och grattis på tiomånadersdagen!

Ludvig. Ny och vacker.

Ludvig. Tio månader och vacker. Kryper nu som en hel karl. Har två tänder. Älskar mat. Känslig. En jäkel på att göra "braxen" (som en fisk med munnen), peka mot lampan och kasta slängpussar (eller något sådant, men vi vill gärna få det till att det är det han gör).

Viktor. Ny och vacker.

Viktor. Tio månader och vacker. Kryper med rasande fart, gärna med hjälp av racerbenet. Häver sig upp till stående så fort han får chansen och står sedan där lyckligt svajande. Mästare på att klappa händerna och vinka. Två tänder även i denna lilla mun.

Vad gör man...

..om man står och bakar och har tvärkladdiga händer och man plötsligt ser en liten, äcklig myra komma krypande på den glänsande rena bänkskivan? Jo, om man heter Nettan, och det gör man, så handlar man instinktivt och drämmer till myran med handen. Sedan får man torka deg.

Likaså Saltöns stolthet

Men vi tyckte det var väldigt tråkigt med MacFies bortgång också. Det tyckte vi. Som min käre son så fint uttryckte det här hemma i soffan: "Men, så kan de ju inte göra. Han är ju Saltöns stolthet!" Nu står vårt hopp istället till "Muhammed Karat" (som vi envisas med att kalla nya restauranggubben eftersom han ju hette så i "Lasse-Maja").

Bimbo är döööd

Ja hörrni, vad är det jag alltid har sagt...

En stor tragedi. Stor.

Explosion

Åh vad häftigt det är att följa killarna just nu! Det händer så mycket nytt varje dag, deras utveckling har verkligen exploderat de senaste veckorna. Båda kryper i rasande fart, de pratar och pekar för fullt och de, mest Viktor faktiskt, har börjat ställa sig upp mot saker. Igår tog han t.o.m. ett par steg i sidled medan han höll i sig i bordet. Härligast av allt är att de (nästan) hela tiden är så himla glada och goa, skrattar och ler så att man bara smälter. Det märks att de fått vara friska ett tag nu så att kropparna kunnat ägna sig åt annat än bara återhämtning. Det tackar vi för.

Slutet gott, allting gott

.

Allt och inget

En del dagar går allt för runt och jag hinner ingenting. Eller jo, jag hinner massor, men inte det jag ska. Konstigt nog är det det tråkiga jag hinner minst. Jag har med andra ord inte städat idag..

Dock har jag hittills:

Klätt på mig, borstat tänderna, bäddat, bakat bröd, tvättat, bytt ett antal blöjor, diskat, fikat med pappa, tagit bort saker från Ludvig och Viktor en massa gånger och sagt aj aj, nej och oj minst lika många gånger, vikt tvätt, lagat mat + välling + gröt till pojkarna, gosat med dem, dödat 3000 myror, svurit åt ännu fler, hjälpt Viktor nerför trappsteget ca tjugo gånger, kokat äppel- och päronmos samt nappar, hämtat stora barnen på skolan, lämnat nycklar till skolans vaktmästare, postat ett viktigt brev och handlat. Samt suttit alldeles för mycket vid datorn. Typ en vanlig dag. Bara resten kvar. Hej så länge.

Barnens nya favoritbröd

...har jag hittat på vår havregrynspåse (receptet alltså, inte brödet). Har kikat på det där receptet flera gånger och tyckt det verkat bra, och så för några veckor sedan provade jag. Busenkelt och jättegott! Barnen, och vi vuxna också för den delen, älskar det. Så himla kul när något nytt går hem! Här är receptet (det är Icas havregryn vi snackar om):

Frukostbröd med fiberberikade havregryn

• 5 dl havregryn


• 6 dl mjölk


• 1/2 dl flytande margarin eller olja


• 2 msk brun farin


• 2 tsk salt


• 7 dl vetemjöl (jag brukar byta ut mot dinkelmjöl, funkar jättebra)

Lägg havregrynen i en bunke. Värm mjölk och matfett till ca 40ºC och häll sedan blandningen över grynen. Rör om och låt stå och svälla ca 15 min. Smula ner jäst, tillsätt farin och salt. Rör tills jästen löst sig. Tillsätt mjölet. Sedan står det att man, som med allt bröd, ska bearbeta degen länge. Jag slarvar alltid med det. Så kör runt så länge du orkar.. Låt den rätt lösa degen jäsa övertäckt i ca 30 minuter (det är där jag är just i detta nu), klappa sedan ut den med mjölad hand i smord långpanna. Skåra jämnstora rutor och nagga dessa med gaffel. Låt jäsa en halvtimme till. Pensla med mjölk (vatten går bra, done that) och strö över havregryn. Grädda till sist i 225º, ca 15 minuter.

Klart! Bryt rutorna och ät till något gott. Smaklig spis!

Galen

Ni vet filmerna om kommissarie Clouseau (de riktiga, inte de med Steve Martin). Ni vet hur polischefen får ett sammanbrott varje gång han ser Clouseau, t.o.m. bara hör hans röst eller hans namn. Hur han börjar få nervösa ryckningar kring ögonen och runt munnen, utbrister gälla, hysteriska små fnittringar och helt håller på att förlora det lilla vett han har kvar. Hur han till slut bara vill döda, döda, döda.

SÅ, precis SÅ, känner jag mig varje gång jag upptäcker ett nytt gäng myror.

Sovmorgon

Idag började Niklas lite senare och jag fick sova ut en stund på morgonen, vilket var otroligt skönt. Har varit vaken massa gånger inatt med ledsen Viktor, så jag var inte alls sugen på att gå upp när killarna vaknade vid sextiden imorse.

Nu håller jag på att förbereda lunch till mina små. Senare idag står städning på schemat, och även brödbak inför vår soppmiddag ikväll. Tycker soppa är så himla bra mat och försöker se till att ha det till middag en dag i veckan. Gärna med färskt bröd till. Ikväll blir det tomat- och basilikasoppa med mozzarella samt havrerutor med ost och grönsaker. Smarr!

Ska också ta och ringa pappa och se hur hans planer inför dagen ser ut. Kanske kan bli en lunch eller fika?

Hoppas ni alla får en fin dag trots gråväder ute. Kram!

Innan du fanns

Jag har flera favoritbloggar som jag följer dagligen. En är Innan du fanns.

Om galet härliga/härligt galna Linda och hennes D, som inte haft den vidunderliga tur vi haft, utan som har fått gå igenom mycket innan de slutligen, med hjälp av IVF, kunde bli med den Lill-Bosse/Lill-Babs  som nu växer i Lindas mage.

Ibland när jag läser blir jag rörd så jag grinar en skvätt. Ofta skrattar jag så att jag grinar en skvätt. Men hur eller hur, Linda berör. Och hon är väldigt duktig på att skriva!

Om inte alltför lång tid är det dags för lilla pyret att göra entré. Jag håller alla tummar!

Så söt

Viktor har fått upp farten rejält när det gäller att krypa och han har blivit en hejare på att ta sig uppför trappsteget till korridoren. Nerför går det däremot inte lika bra, men det som är bra är att han inte ens försöker längre. Nu kommer han i stället i full karriär genom korridoren, stannar upp precis innan trappan, sätter sig på rumpan och dinglar med benen. Sedan viftar han och sträcker upp armarna så att någon ska komma och hjälpa honom ner. Och när någon gör det strålar han med hela ansiktet och vinkar och klappar händerna

Mera vår!

Är hos mamma och vattnar och möttes av denna underbara syn. DET HÄR är vår för mig!!

Lycka en vanlig måndag

Sitter och hör hur mina små är ute på upptäcksfärd tillsammans. De kryper omkring, tittar, pratar och då och då skrattar de högt båda två. Lyckan sprider sig i hela kroppen. Tänk att de kom, att de finns, att de är mina! Får nästan nypa mig själv i armen ibland...

Underbara ungar, åh vad jag älskar er!!!

Men till nästa år igen, kommer han vår gamle vän...

Idag STRÅLAR solen igen efter gårdagens bakslag - HÄRLIGT!

Och nog börjar det hända saker på snöfronten...

Nybyggd och glad - december 09

15:e mars 2010 - börjar se lite lätt vissen ut...

En vecka senare. Bye bye...

Över och ut

Lång dag, kall dag, lyckad dag. Många slantar inför skolresan. Duktiga, glada barn. Trött mamma säger tack och god natt!

Förresten, bara en liten sak till om Niklas Strömstedt

Var det någon som såg "Andra Avenyn" precis innan jul? Hur Niklas Strömstedt och Triad var med lite överallt och hela tiden som gatumusikanter med "Tänd ett ljus". I massa olika scener dök de upp, stod där med pengabössan (mössan?) framför sig på marken och körde sitt "Dom dom dom dom, dom dom dom dom dom dom...". Såå himla roligt. Humor! Det var bara det. Tjing!

God morgon världen

Så var man igång igen. Jodå, sedan länge. Pojkarnas klocka strulade imorse, så Ludvig var vaken, pigg och alert långt före klockan fem. Helnöjd. Viktor å andra sidan sov tills klockan var över sex. De hade inte kunnat synka det där lite bättre?

Nu har jag redan hunnit vara uppe en rätt bra stund - fixat välling, druckit kaffe samt börja ordna med allt som ska ordnas inför loppisen. Ska snart börja baka också, men väntar in Amanda, då jag vet att hon vill vara med och hjälpa till.

Passade på att ta en tidig surfrunda och hamnade hos Alex Schulman, som hade skrivit jättebra om gårdagens "Körslaget". Missade ju tyvärr första programmet, men hoppas på att kunna hinna se det på tv4 play idag. Alex hade synpunkter, bra och dåliga, på lite allt möjligt. Men det som gjorde mig så himla glad var hans ord om Niklas Strömstedt. Ni vet MIN Niklas Strömstedt. Mycket roligt att läsa! Finns här.

Dags att sätta fart med resten. Må så gott. Jag tror det blir en fin dag idag!

Hemma

... igen efter en jättetrevlig kväll. Stort tack till Lina med familj för fantastisk paella och annat gott! Tack även till farmor/svärmor som var gullig och hämtade/lämnade av oss så att jag fick ta ett glas vin till maten. Händer inte så ofta eftersom jag är den enda i familjen med körkort och alltid kör bil så fort vi är borta på något. Tyvärr blev Eva attackerad på vägen av okända busar som kastade ägg, men både hon och bilen klarade sig oskadda, som tur var.

Nu ska vi krypa i säng och hoppas på en lugn natt. I morgon blir det upp tidigt för loppis hela dagen med Amandas klass. Har ni förresten vägarna förbi Hägerstensåsens skola så varmt välkomna att komma in och fynda och/eller ta en fika med oss!

Kram och god natt!

Dripp dropp dripp dropp....

Åh vad härligt det låtit ute de senaste dagarna. Det droppar hela tiden utanför husknuten och snön smälter sakta men säkert bort. I grannens rabatt skådade jag t.o.m en liten klunga snödroppar idag - helt underbart! Vågar man hoppas på att våren är lite på väg i alla fall?

Idag har vi varit på gymnastikuppvisning och tittat på världens finaste Amanda. Superduktig var hon och fick sitt livs första medalj. Och den stolta mamman fällde en liten tår så klart.. Inte över resultatet i sig utan för att hon över huvud taget gjorde det - att hon utmanade sig själv och vågade. Jag tror hon växte minst en meter idag, min lilla tös.

Nu är vi mest bara hemma och vänder, om en stund ska vi på middag hos Lina, Morten och Maja. Det ska bli så trevligt att få gå bort. Och då kanske jag (förhoppningsvis...) håller mig vaken lite längre idag i alla fall...

Önskar er alla en trevlig lördagkväll!

Nu är det klippt...

Tog fram saxen här på morgonkvisten för att finputsa gossarnas kalufser en aning. Kan väl inte beskyllas för att ha några större frisörtalanger direkt, men lite bättre blev det nog...

Nu jäklar!

Igår fattade jag ett beslut (konstigt nog formades det någon gång där mitt under soffdvalan, men jag minns det klart och tydligt idag):

Innan killarnas födelsedag i maj ska jag ha kommit i form så att jag väger så som jag gjorde innan jag blev med dem. Det är inte så värst mycket, det handlar om 5 kg. Fem envisa sådana. Men jag vill kunna komma i mina kläder, jag vill att min kropp, framför allt ryggen, ska må bra och jag vill trivas med mig själv. Och jag vet att jag kommer kunna klara det utan problem nu när jag kommit igång med träningen igen och om jag bara börjar äta lite bättre. I det stora hela äter jag bra som det är, men det har helt klart blivit en del slarv och lite väl mycket fika nu under mammaledigheten.

Hamnar jag där så är jag på god väg och kommer må så mycket bättre. Det är ju det som det handlar om.

Nu jäklar!

Välkommen helg!

Nu är det dags för fredagsmyyys!

Det blev en händelserik dag idag. Först var jag och killarna i storasyskonens skola, där Ludvig och Viktor hade huvudrollerna i ett föredrag som Rasmus skulle hålla. Han hade själv bestämt att han ville berätta för klassen om sina småbröder. Som final bjöd de kompisarna på killarnas favoritsnacks - majskrokar

Sedan bar det iväg till Coop för storhandling (barnbidrag idag, tjohoo!) och så slutligen hem på lunch till Vroni och hennes ursöta lille Ture. Vi åt jättegott och hann prata en massa, medan killarna röjde järnet (stackars Vroni..) i fina huset.

Nu under kvällen har vi hittills tagit det lugnt och laddat för riktigt fredagsmys. Det blir goda mackor med olika smarriga tillbehör - lax, aioli, brie, salami, köttbullar, rödbetssallad och grönsaker. Vi hade lite svårt att bestämma oss för vilket tv-program det skulle bli ikväll - favoriten "Så ska det låta" eller "Let´s dance", där slutstriden ju börjar närma sig. Barnen fick ha avgörande röst, så nu har dansandet precis satt igång. Sedan blir det underbara "Solsidan" också. Och kanske även "Så ska det låta" på datorn, om vi inte kan hålla oss till reprisen...

(Uppdatering morgonen efter: ... Eller så somnar vi på soffan innan klockan nio och missar vartenda program som går på tv under kvällen what so ever. Bravo mamma Nettan, ja så gör vi!......)

Var rädda om er och ha en fortsatt mysig kväll!

Fasters prins

Fick just ett samtal från lillebror i Thailand. Underbart att höra hans röst! Inte lika underbart att höra att stackars Oliwer har öroninflammation och jätteont... De ville att jag skulle kolla upp om det finns något speciellt att göra för att lindra smärtan medan de väntar på att penicillinet börjar verka. Surfade runt lite och fann råd som högläge och näsdroppar, förutom alvedon då så klart. Sedan vet jag ju att många, tex mamma Lena, förordar lök eller vitlök i/på örat, men jag vet inte om de kommer prova det...

Hur som, hoppas hoppas hoppas att han kryar på sig snabbt så att han slipper ha ont och får njuta av sista semesterveckan! Min fina lilla prins...

Tortyr och slagna hjältar

Ludvig och Viktor har en inbyggd väckarklocka. Den är inte tidsinställd så till vida att den går igång på ett visst klockslag, utan mer på den tid, oavsett vilken tid det är, när jag går och lägger mig. Eller rättare sagt, sådär fem - tio minuter efter att jag har gått och lagt mig. Det slår nästan aldrig fel. I stort sett varje kväll, precis när jag kommit in i sovrummet, lagt mig i sängen, dragit täcket över mig, burrat ner huvudet i kudden och precis börjar känna mig lite dåsig och är på väg att somna - DÅ. Precis då är det någon av killarna, ofta båda, som vaknar och vill ha min uppmärksamhet. Det är nästintill tortyr att behöva skaka igång hjärnan och gå upp då. Och just i det läget väljer jag oftast att inte ta kampen, utan plockar med dem till min säng så att de, och därmed jag, får somna om direkt. Det känns som en jättebra idé där och då. Inte lika bra när jag vaknar på morgonen med grus i ögonen och ont i hela kroppen efter ännu en natt med usel sömn...

Den senaste veckan har de börjat ställa klockan på morgnarna också. Jodå. Och då är det däremot tidsstyrt så det förslår, det har handlat om ett par minuters diff hela veckan. Halv sex tycker de små liven att det är en lämplig tid att vakna. Det tycker inte deras mor...

Men så är de också slagna hjältar redan vid åttatiden på morgonen...