Vår familj är fulländad. Vi har gjort vårt på göra barn-fronten, och vi har gjort det jäkligt bra, om jag får säga det själv. Vi har fyra fina, fantastiska, friska underverk. Jag är så glad, lycklig och tacksam över det att jag inte finner ord.
Jag vet allt det där, mitt logiska jag vet det. Vi skulle varken ha tid, ork eller råd med fler barn. Och ändå gråter mitt hjärta varje gång jag tänker "aldrig mer".. Aldrig mer vara gravid, aldrig mer föda barn, aldrig mer uppleva den första, obeskrivligt magiska stunden med en alldeles ny liten människa, aldrig mer få fina brickan på bb, aldrig mer amma, aldrig mer ligga och vila med ett litet knytte på bröstet, aldrig mer få snusa in den underbara doften. Jag viker ihop och packar ner bebiskläder, sängkläder till korgen, plockar bort skötbord. Och det värker i bröstet.
Det sägs att det finns något som kallas last baby blues. Jag tror jag har en liten släng.
1 kommentar: