Vår vrå av världen : Om när fyra blev sex

söndag 7 mars 2010

Om när fyra blev sex

Hösten 2008. Både jag och Niklas hade länge drömt om fler barn, men det hade liksom inte varit läge förrän nu. Pratade om att det nog gärna fick bli två även i denna "kull", eftersom det ju blivit ett rätt stort glapp sedan Rasmus och Amanda. Var dock helt inställda på att det skulle kunna ta tid, kanske inte lyckas alls..

I början på oktober plussade jag. Lycka!

Hösten fortskred. Jag jobbade, gympade och sov. Var jättetrött och hade halsbränna, något jag aldrig tidigare känt på, men mådde i övrigt toppen. Trots att allt var bra och trots att jag inte alls var särskilt stor, så var det något som kändes annorlunda. Kände efter, klurade och hoppades. Kände på mig. Kunde det kanske vara fler än en därinne?

Och visst var det väl så. Ultraljud den 5/1-2009. Två bebisar, den ena med rumpan upp i ansiktet på den andra. Två små liv, två små pickande hjärtan. En Piff och en Puff. Jag och Niklas kramades, skrattade och grät. Hela världen snurrade.

Troligtvis enäggstvillingar, troligtvis två pojkar. Vad nu då, jag som varit så säker på flicka?! Fick det dock bekräftat redan på nästa ultraljud. "Här är en jättefin pillesnopp och här är en till jättefin pillesnopp". Och två jättefina pillesnoppar är det ju bara att välkomna :)

En annorlunda graviditet följde. Massor av kontroller, på gott och ont. Skönt att ha koll, att få se bebisarna ofta. Tryggt att känna sig omhändertagen. Men oron.. Denna gnagande oro. Inför varje ultraljud stegrade den sig - skulle allt vara bra? Hade båda vuxit, mådde båda okej, var båda vid liv? Kände visserligen rörelser, men hur veta om det var en eller båda som buffade?

Läste på om allt, nästan för mycket... Fick veta att vi skulle vara förberedda på att bli föräldrar i vecka 25, när som helst efter det skulle det kunna ske. Läste om rekommenderad sjukskrivning just från v 25. Men... jag jobbade ju. Kunde inte bara lämna barnen hur som helst. Jodå. Mina fantastiska chefer ordnade så att jag hade backup ett bra tag, både för min och klassens skull. Fick känna efter från vecka till vecka, från dag till dag hur jag mådde och orkade.

Kämpade på fram till påsklovet, graviditetsvecka 32. På slutet var det ingen kaxig fröken som släpade sig hem om kvällarna. Men det blev ett jättefint avslut. Av barnen och föräldrarna fick jag ett avskedskalas utan dess like; massvis med presenter, massvis med kärlek. Kollegorna överraskade med dvd-boxen av "Vänner".

Resten av graviditeten var min utsikt denna:

Fast inte bara.. En hel del fika i vårsolen hanns också med:

Hade mycket förvärkar, var många gånger på vippen att åka in. Men vecka efter vecka segade sig fram. Killarna höll sig kvar. Växte lite sisådär dock, framför allt Puff. Men de höll igång som sjutton. Framför allt Puff. Trots att de egentligen inte längre hade plats så fortsatte de att snurra, byta plats och buffas. Framför allt Puff. Läkarna stillade vår oro, sa att det var ett gott tecken. Bebisarna skulle aldrig ödsla energi på att röra sig så om de inte mådde bra. Så bra då.

Väntan. Längtan.

En lång väntan började lida mot sitt slut. Konstigt nog inte fullt så tufft fysiskt som psykiskt. Hade ju varit spänd som en fiolsträng hur länge som helst och bara väntat. Började känna mig slut. Så till sist fick vi beskedet: Om de inte kommit av sig själva innan v 38 sätts du igång. Jahapp. Och så fick det bli. Satt kvällen innan och försökte förstå. Om allt går väl har vi dem hos oss imorgon. En otroligt märklig känsla. Som att åka till Ikea och hämta hem en soffa eller något..

Allt gick bra. Vid niotiden på kvällen den 25:e maj 2009 kom de så äntligen till oss. Våra efterlängtade prinsar, våra älskade ekorrar. Små, jättesmå, men så fina. Alldeles, alldeles underbara. Och två. Helt galet..