Den jobbiga listan

Ett av mina nyårslöften/-mål är att ta itu med sådant som av olika anledningar hängt över mig länge, såväl stort som smått som jag inte riktigt mäktat med tidigare. Beslöt mig direkt på nya året att inte skjuta upp något utan att sätta igång på direkten och börja bocka av en punkt i taget.

Vissa av sakerna på min lista kan verka obetydliga och fåniga, men för mig har de känts stora och viktiga att ta tag i.

Dels har jag gjort sådant som inte varit direkt jobbigt, åtminstone inte på det känslomässiga planet, utan som mest bara, pga tidsbrist och/eller lathet, inte blivit av. Jag har t.ex. ansökt om extrakort på Ica, Jet och H&M - oviktigt och ytligt kan tyckas, men saker som underlättar otroligt mycket när vi ju är två som både handlar och tankar här hemma.

Vi har äntligen börjat rensa på riktigt i vår vidriga källare (vi snackar totaltömning av rum, grovstädning, sortering, utrensning och strukturering) efter att ha pratat om det i hela sex (!) år. Halleluja!

Sedan kommer vi till de lite tyngre grejerna, de jag fasat för.

Först och främst gick jag redan 1:a januari in och anmälde mig till donationsregistret. Även det här kan säkert för många tyckas vara en skitsak, men jag har inte klarat av det förrän nu. Jag lider av sådan otrolig dödsångest och klarar knappt att ens prata om sådant här utan att bryta ihop.

Under förra året tog jag ju tag i att bli blodgivare, efter att ha laddat i flera år. Där handlade det mest om att jag har lite problem med nålar och blod, men så bestämde jag mig för att bara köra och så gjorde jag det. Är jättenöjd och stolt över det!

Donationsbiten har det varit värre med. Egentligen är det ju ingen grej alls, men jag har helt enkelt inte fixat det. Jag har gått in åtskilliga gånger och läst på hemsidan, men varje gång har det slutat med ångest och gråt och så har jag backat. Jag grät nu också, men klarade i alla fall av att fylla i de uppgifter som behövdes. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det så svårt egentligen, men jag vill bara inte tänka på om/när. Det känns som om jag kommer ett steg närmare då...

När jag ändå höll på tog jag Tobiasregistret också. Detta stamcellsregister har jag inte känt till så länge, men blev medveten om det i och med kampanjen No one fights alone. När jag läst på om det nu har jag förstått att det både är ett väldigt stort ansvar att anmäla sig, men att det också kan rädda liv. Framför allt i gruppen 18-40 år saknas det nästan helt givare, så behovet är stort. Ta gärna ställning ni också.

Nästa punkt. Idag var det dags igen. Mer vånda och fler tårar. Glädjetårar, som tur är.

Har i flera år haft ett födelsemärke på ryggen som jag gått och nojjat över. Det ser inte direkt konstigt ut, syns egentligen inte mycket alls, men det har kliat en del och uppfört sig märkligt. Jag har tänkt ta tag i det jättelänge men, ja, ni hajar.

Plötsligt händer det. Ringde förra veckan, innan jag hunnit ångra mig, och fick alltså tid på en hudklinik idag. Inför besöket hade jag två scenarier som gång på gång spelades upp i mitt huvud:

1. Att läkaren skulle tycka att jag var urfånig och skratta åt mig alternativt bli arg för att jag tog upp hans dyrbara tid för en struntsak.

2. Att det skulle visa sig vara för sent och han skulle säga något i stil med "Ja du, hade du kommit för några år sedan, då hade vi kunnat rädda dig, men nu är det tyvärr kört" (vilken tur att jag anmält mig till donationsregistret har jag tänkt i nästa led och så har jag grinat en skvätt till).

Att det skulle finnas ett mellanting, som det faktiskt visade sig göra, hade knappt föresvävat mig. Farbror doktorn, som för övrigt var urtrevlig, berömde mig för att jag kommit dit. Han sa att det är just den sortens symptom man ska reagera på och att man hellre ska söka en gång för mycket än för lite. Sedan kollade han igenom hela mig (japp) med lupp och kunde så konstatera att det inte på en endaste fläck på min kropp finns den minsta anledning till oro. Väl ute i väntrummet igen släppte allt och tårarna rann så alla stackars människor där måste trott att jag fått en dödsdom, allra minst.

Det har bara gått lite mer än en vecka av det nya året, men jag känner att jag är på g. Punkt för punkt, steg för steg. This is the year (kryddat med peppar, peppar)!