Om när prinsarna kom till världen

Efter 38 fullgångna veckor och en lång och tung väntan hade det så äntligen blivit dags för oss att få träffa våra efterlängtade små killar. Det var måndagen den 25/5-2009, och vi hade fått tid för igångsättning kl 9.45 på Huddinge sjukhus.

Vi kom in och fick träffa en läkare som började med att säga att de skulle se OM det skulle bli igångsättning eller ej. Då höll jag på att bryta ihop totalt, vi hade ju ställt in oss på att det var dagen D, förberett Rasmus och Amanda och fixat allt praktiskt runt omkring.

Hon gjorde en undersökning och som tur var visade det sig att jag var redo för förlossning. Vi fick veta att vi skulle vara tillbaka kl 12.30 för håltagning av hinnorna och så småningom värkstimulerande dropp.

Så det var bara att knalla iväg en stund och invänta det som komma skulle. Jag och Niklas satte oss i solen och åt lunch och fikade tills det var dags att gå in igen.

Vi fick komma in på ett förlossningsrum och träffa vår barnmorska, som visade sig vara världens gulligaste. Ctg kopplades på. Allt var bra med killarna och båda låg som tidigare med huvudet neråt.

14.20 tog de hål på fosterhinnorna och ettans (Ludvigs) vatten gick. Värkarna började så smått komma igång. Drygt en timme senare satte man in dropp, som sedan höjdes gradvis under dagen. Trots att värkarna blev kraftigare och kraftigare och kom allt mer regelbundet, så var de ändå inte mycket värre än alla de förvärkar jag dragits med senaste månaden. Jag upplevde eftermiddagen som väldigt seg och tyckte att de gott kunde ta och vrida på droppet lite mer rejält på en gång... Tyckte det var jobbigt att inte kunna vara med och påverka förloppet något, då jag ju var fastkopplad hela tiden och inte kunde vara uppe och röra mig som jag ville.

Fram till att jag var öppen 6 cm, 19.30 ca, var det hela helt överkomligt. Då började det dock bli rejält jobbigt, så då åkte den efterlängtade lustgasen fram.

Jag stod framåtlutad mot sänggaveln och andades i masken fram till 20.30 ca, då det helt plötsligt kändes riktigt tufft. Barnmorskan undersökte och sa att jag endast var öppen 7cm. Vis av erfarenhet tänkte jag att det nog inte var så lång tid kvar ändå...

Kl 21 kände jag att jag ville börja krysta, och även om barnmorskan inte riktigt trodde mig så kollade hon igen. Då var jag öppen 10 cm. Vid det skedet var hon ensam inne i rummet med oss och ingen var riktigt beredd, så Niklas fick kasta sig på larmklockan och tillkalla hjälp. Helt plötsligt blev det ett nedra pådrag! Rummet fylldes med folk och alla sprang om varandra. Dels är det ju från början ett helt team med vid en tvillingförlossning, dessutom var vi mitt uppe i ett skiftbyte och självklart ville både vi och gänget som varit med hela dagen att de skulle få vara med om finalen. Så det var dubbel uppsättning personal där inne. Vid det här laget var jag helt väck och tyckte inte lustgasen hjälpte mycket alls. Dock var jag tydligen jättenoga med att börja ta alla nyinlända människor i hand och presentera mig med fullständigt namn. Mitt under utdrivningsskedet! En av tjejerna sa skrattande efteråt att hon arbetat i 23 år och aldrig varit med om något liknande förut

21.05 kom första krystvärken och 21.11 var "Piff", dvs Ludvig ute. (44cm, 2585g). Han kastades raskt till Niklas, som helt plötsligt stod där alldeles övergiven i ett hörn med en ny liten människa i famnen. Alla andra fokuserade nu på bebis nummer två. Jag var fortfarande som i en annan värld och hann bara få bekräftat att allt var bra med Ludvig och att han var väldigt vacker.

Flera stycken kastade sig på min mage, men tyvärr hann de inte hejda "tvåan" (den spjuvern!) från att snurra runt en sista gång och hamna i tvärläge.Jag visste sedan innan att detta lätt kan hända under en tvillingförlossning och i värsta fall leda till akutsnitt, så jag hann bli rätt orolig då jag förstod att något var fel. Hann dock inte fundera så mycket mer på det, för nästan direkt drog krystvärkarna igång för fullt igen. Knappt hann de snurra runt "Puff" innan han kom utfarande med rumpan före och hinnsäcken kvar (segerhuva, därav namnet sedan!). Bm rev sönder hinnan och Viktor stack ut huvudet och började skrika, 8 minuter yngre än brorsan och lika bedårande underbar (44cm, 2190g).

Sju timmar tog det allt som allt och med facit i hand var det en jättesmidig och bra förlossning, även om det blev lite väl intensivt där på slutet.

Lycka. Kärlek. Dubbelt upp!mm

Ja så gick det till, den där soliga vackra dagen i maj då jag blev världens lyckligaste och stoltaste fyrabarnsmamma. Idag är det ett år sedan. Otroligt.