Om att alltid ha varandra

I stort sett varje dag slås och rörs jag över den självklara närhet som finns mellan mina fina små killar. De har ju i och för sig alltid varit tillsammans, så det är väl inte så konstigt i sig, men det känns som om de, ju äldre de blir, mer och mer väljer det själva. De håller ihop, vill vara med varandra, gärna så nära som möjligt. Ser man den ene så kan man vara nästan säker på att den andre är bredvid eller kommer strax bakom.

De kan ha ett helt rum att sitta i och massor av leksaker att välja på, ändå väljer de allt som oftast att sitta nästan i knät på varandra, tätt ihopkrupna. Ofta ser det inte ens bekvämt ut, så som de tränger ihop sig. Ibland sitter de och leker med något, pratandes, skrattandes och ibland sitter de bara där. Nära, nära. Den ene kanske med huvudet mot den andre. Så fint.

Jag är så glad och fashinerad över detta. Vetskapen om att mina älskade pojkar har varandra och står varandra så nära och förhoppningen om att de alltid kommer ha det så gör mig alldeles varm om hjärtat.  Det ligger något så vackert i det att jag blir alldeles tårögd bara jag tänker på det.

Sådant kan jag sitta och vara lycklig över en vanlig tisdagmorgon. Önskar er alla en fin dag!