Fem år sedan. Idag. Ikväll.
Först ett spinningpass. Stannar till i Älvsjö. Så samtalet, det första. Allt rämnar, snurrar. Benen viks. Sätter mig i bilen och tar mig hem. Vet knappt hur. En kväll av väntan, ovisshet, förtvivlan. Så det slutgiltiga beskedet. Den obehagliga, ofattbara sakligheten. Lugnet i rösten. Smärtan.
En vaken natt, en av de längsta någonsin. Gråt, tankar, ältande. Förstår allt. Förstår absolut ingenting.
Först av alla på jobbet. Tom parkering, tom skola. Stannar i bilen en kort stund, framåtlutad över ratten. Den hårda plasten mot pannan. Djupa andetag. Sedan in. Ensam en stund, tar tag i allt det praktiska, sådant som måste göras. Sjukt strukturerad. Handlingskraftig. Möter fler och fler. Gråt, klappar, kramar. Fullständigt klar, ändå allt som i dimma.
Det viktigaste mötet. Mötet med barnen. Deras tomma, frågande blickar. Ögon som fylls med tårar. Chockade, sorgsna, förtvivlade. Måste orka, måste vara stark. Orkar inte. Är inte stark. Men gör det ändå. Dagen passerar. En helvetes dag.
Fem år sedan. Idag. Ikväll. Glömmer aldrig.
1 kommentar: