Nu när våren är som absolut vackrast och sakta börjar övergå till sommar. När solens strålar värmer upp frusen själ, när fler och fler blommor vaknar till liv igen och när det börjar närma sig födelsedag här hemma hos oss smyger sig tankarna gång på gång tillbaka.
Samma tid för exakt ett år sedan. Lika vackert, lika ljuvligt, ännu lite somrigare. Men med en väntan så tung och en längtan så enorm... Var så otroligt trött på att vara gravid. Att inte kunna sova ordentligt, att inte kunna stå, sitta, ligga eller gå som jag ville, att ha ont och vara trött i kroppen. Ändå mådde jag oförskämt bra i jämförelse med många andra. Mest av allt var jag bara så trött på att vänta.
I vår tråd på Familjeliv skrev jag för exakt ett år sedan idag:
"Idag har jag varit hos min bm för sista (!) gången. Alla värden var i topp och hon konstaterade att hon förstod att jag trott att det varit bebisar på g rätt länge nu, både med tanke på att hela magen är tokspänd typ hela tiden och att ettan ligger så långt ner att han borde riskera att trilla ut av sig självt snart.
Har så mycket sammandragningar hela tiden och ibland känns det som om hela bäckenet ska sprängas.
Men hur som helst så vet jag ju att de kommer senast på måndag - UNDERBART!"
Nu är de hos oss, och har så varit i snart ett år. Jag är så innerligt tacksam och lycklig över det.
Ett år. Jösses.
3 kommentarer: