...oavsett om ni är första-, andra-, tredje- eller sjundegångssådana:
Skriv upp, skriv upp, skriv upp!!!
När jag fick Rasmus häpnade jag över alla föräldrar i min omgivning, inklusive mina egna, som sa sig inte komma ihåg saker från när deras barn var små. Hur det var, hur de gjort och när olika steg inträffat. Själv levde jag ju helt inne i min första rosa lyckobubbla och tyckte att varje litet ögonblick med mitt barn var ett mirakel. Kunde inte för mitt liv förstå hur man inte skulle kunna ha varje detalj inpräntat för evigt och tänkte att jag minsann skulle minnas vartenda litet leende, varje litet knorrande, alltid. Och så blev det ju. Inte.
Det gick väl ett halvår sådär, och inte kom jag ihåg exakt när det var Rasmus vänt sig första gången eller när första smajlet kom. Och värre blev det. När Amanda föddes och jag tänkte tillbaka på när Rasmus var liten kunde jag inte alls minnas när han gjort si eller så, ännu sämre senare när jag började blanda ihop vem det egentligen var av de två som gjort eller sagt vad och när.
Nu kommer jag knappt ihåg när det var Viktor tog sina första steg, och det var ju för ett par veckor sedan sådär.
Till Rasmus och Amanda har jag gjort iordning varsin liten bok där jag antecknat saker gjorda och sagda av dem båda. Jag har skrivit ner allt från deras första ord till söta och roliga små händelser som utspelat sig längs vägen. Jätteroligt att sitta och läsa i, tycker inte minst de själva. Vi skrattar gott åt alla härliga små anekdoter från åren som gått, sådana som jag säkert aldrig skulle ha kommit ihåg om det inte varit just för anteckningarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar