Kärleksvisan av och med Sarah Dawn Finer. En av de absolut vackraste sånger jag vet, och som jag flera gånger tidigare skrivit om här i vrån. En sång som kommit att betyda väldigt mycket för mig.
Första gången jag skrev om den var den i form av en kärlekshälsning till mina barn. Orden förmedlar för mig mycket av det jag vill säga dem alla fyra, precis det jag vill att de alltid ska veta. En förvissning och ett löfte om att jag alltid finns där, oavsett vad, och att de betyder allt. ALLT.
Förra sommaren skrev jag om den igen. Sent en alldeles magisk dag spelades de vackra tonerna i den italienska natten och återigen, fast på ett helt nytt sätt, tog de mig med storm. "Just när jag trodde att jag inte hade några tårar kvar". Det hade jag. Lyckotårar. Sedan dess har jag många gånger tänkt tillbaka på den dagen, kvällen och resan, och gråtit lika mycket igen, om inte mer. Fast jag ibland trott att jag inte haft några tårar kvar. Och med det har sången fått en mer sorgsen klang.
Så hör jag den igen. En av många, många gånger och ändå som för första gången. Mitt i en ensam stund fylld av grubbel, mörka tankar och bottenlös oro, och plötsligt är det som om sången återigen ändrar mening och får nytt liv. Sätter ord på nya tankar och känslor. Samma melodi, samma text, men med helt ny innebörd och med ett helt nytt budskap. Starkare än någonsin når orden mig. Rakt in i hjärtat.
Var inte rädd. Jag går bredvid dig.
Kom ta min hand. Jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar. Jag ger dig ro.
För att jag älskar dig, såsom du är,
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig, när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd. Jag går bredvid dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar