Det börjar bli dags igen. Sakta, sakta har vardagen krupit sig på, och som ni förstår har det under dagen igår givit upphov till en hel del tankar, nervositet och ångest. Den här gången även ett visst mått av overklighetskänslor, det känns verkligen som evigheter sedan vi gick på lov.
Så mycket har hänt under dessa tio dagar. Gott och ont, ljust och mörkt, högt och lågt. Vi har tagit det lugnt, firat födelsedagar, varit på fester, lekt, myst, fixat massor på altanen och i trädgården, renoverat och rustat upp inomhus, storhandlat, firat påsk, njutit av det fantastiska vädret och av allt som dagligen sker i rabatter och krukor, ätit en massa goda måltider samt träffat en mängd betydelsefulla och älskade människor. Jag har fått besked och erfarenheter som jag hade gjort allt för att få vara utan, men nu är det som det är. Jag tror att det också kan ha varit anledningen till att jag gått lite bananas på fixarfronten, ibland är det skönt att ha projekt att hänga upp tillvaron på. Att få ta i och arbeta med kroppen. Att få fylla huvudet med annat än det som man inte vill ska vara där. Viktor frågade mig häromdagen: "Mamma, varför målar du på allting just nu?". Just så.
Jag vet inte om jag känner mig helt utvilad efter detta lov, men avkopplad. Bortkopplad. Med undantag från lite jobb så har jag verkligen släppt nästan allt vad skola heter. Jag ser faktiskt fram emot att hoppa in i hjulet igen, även om jag vet att en tuff period väntar. På alla plan.
Visst gör det ont när knoppar brister.
Ja, kanske. Men det är förnedra häftigt och vackert!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar