För sisådär en timme sedan var jag så rasande arg på honom att jag på riktigt hade ett psykbryt på g. Nu, när han ligger här bredvid alldeles vacker och snusar så sött, så är allt det där arga plötsligt som bortblåst. Ser bröstkorgen som höjer och sänker sig, hör andetagen och känner kärleken nästan värka i bröstet. Underbara, älskade, fantastiska lilla skitunge. Det är en nedra tur att jag tycker så makalöst mycket om dig och de där syskonen du har. Hur skulle jag annars orka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar