När ord inte riktigt räcker till...

Så har det känts lite till och från ett ganska bra tag nu och så känns det nu idag igen. Denna gång på ett bra sätt.

I kväll var vi på vår avdelning hembjudna till en kollega på middag. Klockan fem skulle vi vara där. Slirade dit lite i sista sekunden och reagerade över att jag ändå verkade vara först. Just när jag klev ur bilen kom värdinnan ut på uppfarten och undrade om jag skulle kunna hjälpa henne med en sak - att hämta ett bord som hon skulle få låna av en granne. Givetvis kunde jag det, så sagt och gjort. Vi knatade över dit och gick till källaringången. Skrattande noterade jag att det på en stor skylt stod något om fina fötter och sa något vitsigt om det. När dörren öppnades stod en leende kvinna i vita kläder där och kollegan föste vänligt men bestämt in mig genom dörren. "Här ska du vara nu en stund" sa hon. "Ha det så mysigt!". Sedan stängde hon dörren och gick. Kvar stod jag alldeles chockad och bara skakade, med tårar rinnande längs kinderna. Jahapp...

Mer än en timme senare gick jag därifrån, bokstavligt talat på lätta fötter. En timmes fantastisk lyx, att få sitta ner och bara bli omhändertagen. Helt obeskrivligt!

Väl tillbaka på middagen, som jag fick veta egentligen började klockan sex, hade vi alla sedan en jättetrevlig kväll tillsammans. God mat, mycket prat och många härliga skratt. Otroligt välbehövligt på många sätt. Själbehövligt, som jag brukar säga.

Nu är jag hemma och sitter i sängen. Fortfarande skakad, omtumlad och rörd över den fantastiska omtanken från de ännu mer fantastiska kollegorna. Kommer garanterat sova gott inatt, med ett stort leende på läpparna. Och med fina fötter!