När det inte riktigt går att beskriva det roliga i något väldigt, väldigt roligt.

Gjorde en knasig sak häromkvällen. Gör ju det allt som oftast, men denna gång började nog mina älskade kollegor tvivla på mitt förstånd på allvar.

Det var precis när vi skulle åka hem från den trevliga middagen hemma hos kollegan (ni vet på fotkvällen). Jag stod med handväskan i hand och gjorde mig redo för att gå när jag noterade att en annan bil stod framför min på uppfarten. Vände mig därför till en av tjejerna och sa försynt (tydligen med både konstig uppsyn och röst att döma av alla gånger de hunnit återberätta det sagda sedan dess): "Monica, är det du som står framför mig?"

Jag tänkte inte alls på det konstiga i frågan men hann notera att Monica tittade på mig med väldigt stort tvivel och med oro i blicken innan hon försiktigt svarade "Ja Nettan, det är jag som står här". Med ens gick det upp för mig hur märkligt det måste ha verkat och vi alla, inte minst jag själv, fullkomligt exploderade av skratt. Det tog en bra stund innan jag lyckades få ur mig hur jag hade menat och innan vi kunde stå upprätt igen.

Jag säger ju det - det går verkligen inte att beskriva och blir inte alls riktigt lika kul för den som inte var med och för den som inte kan se live när jag visar hur jag stod och hur jag såg ut.

Men det var så sjukt roligt och så... ja, sjukt. Och varje gång jag tänker på det skrattar jag så jag håller på att kissa på mig.

Det var bara det... Trevlig lördag hörrni!