Har haft tuffa dagar med mina prinsar. De är det bästa jag vet och jag älskar dem mer än allt, men att vara ensam nästan hela dagarna med dem, när tempot går i 110 och när hyss, tokigheter och rena galenskaper avlöser varandra är många gånger en pärs. Tror ibland att jag ska tappa förståndet helt.
Så läser jag på facebook, via en gemensam bekant, om en gammal högstadiekompis. En tjej som hyllar sin son, en pojke som bara fick bli tre år och som idag skulle ha fyllt åtta.
Så fantastiskt fint har hon skrivit och tårarna kan inte sluta rinna. Sitter här och tänker på hur otroligt lyckligt lottad jag är och vill bara krypa ner hos mina underbara pojkar och krama dem hårt. Fan att livet kan vara så hemskt. Fan att allt ska vara så jobbigt ibland. Fan att man ska ägna dyrbar tid åt att bråka, tjata och tjafsa. Fan, fan, fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar