Tom

Läsårets första dagar. Upptaktsdag igår på annan ort. Brukar komma hem från den dagen uppfylld, peppad och supertaggad, men inte denna gång. Långt ifrån. Tvärtom kände jag mig igår kväll alldeles tom, nästan ledsen.

Det var jättekul att träffa alla, det var det. Som alltid. Men i övrigt hade jag en känsla hela dagen av att allt var väldigt laddat och oroligt. Från många håll. Samma negativa vindar som blåst länge nu började genast göra sig påminda. Och de får mig att må så fruktansvärt dåligt. Skolans värld är inte vad den en gång varit. Kanske är inte jag det heller.

Idag känns det bättre. Jag har varit på skolan, landat i klassrummet, börjat komma in i allt igen. Ändå finns fortfarande en oroskänsla i magtrakten, som jag funderat kring och försökt analysera

På ett sätt är det ju inget nytt och konstigt, jag är som ni vet alltid väldigt nervös inför en uppstart. I år känns det tydligare än någonsin. Jag är mitt i en stor förändring, med ett ben i varje verklighet.

Dels har det med avskedet och överlämnandet av gamla klassen att göra. Känner mig långt ifrån avslutad med den biten ännu, och oron river i mig. Inte för barnens skull, inte alls. Där känner jag mig helt trygg. Jag är övertygad om att de alla kommer hamna i de bästa händer, den nya läraren verkar helt fantastisk. Men kanske är faktiskt just det en bidragande orsak. För visst handlar allt i grund och botten om mig själv och min egen osäkerhet... 

Har jag gjort tillräckligt, har jag givit dem allt de behöver, har jag lärt dem det de ska kunna? Eller är det nu bluffen kommer avslöjas - att jag egentligen inte är en riktig lärare, inte kan ett dugg och bara har lajjat runt i tre (elva!) år?

Nej, jag vet att det inte är så. Mitt logiska jag vet det. Jag vet att t.o.m. att jag är väldigt duktig inom vissa områden och att jag har hjälpt många barn att nå otroligt långt. Att jag har fått dem att må bra. Men tankarna spökar...

Sedan har vi ju också uppstarten och allt det nya som väntar. Ny konstellation bland kollegorna, nya samarbeten, nya barn, nya föräldrar. Höga krav, både inre och yttre. 

Någonstans känner jag mig ändå trygg i vetskapen om att det kommer bli bra. Jag vet bara att jag måste ta det lugnt nu och försöka ta en sak i taget. Avsluta det gamla först, skriva klart omdömen, ha överlämnandesamtal. Efter det kan jag stänga den dörren och blicka framåt på allvar. Ladda inför allt det nya, så att jag sedan på torsdag kan stå där med öppna armar och välkomna både den nya klassen och föräldragruppen.

Det blir bra det här. Snart.