Om två som blev ett som blev tre

Jag har en kompis som jag känt länge. Ända sedan lekis. En jättegullig och fin tjej. Rolig. Starkare än de flesta.

Niklas har en kompis som han inte känt fullt så länge, men som han tycker väldigt mycket om. Supertrevlig. Världens snällaste kille. För snäll ibland.

Inför vårt bröllop för snart två år sedan, när vi satt med bordsplaceringen, kom plötsligt tanken. Som en blixt från klar himmel, men ändå så självklar.

- Men du... De två... Vore inte det... Jo!

Snabbt snickrade vi ihop vår plan. Han och hon bredvid varandra. Genialt! Vi gav t.o.m. order till de runt omkring att vara lite lätt otrevliga under kvällen, så att de två skulle få lära känna varandra i lugn och ro...

Om det lyckades? Så klart det gjorde! Någon gång under kvällen började vi märka att det bildades som en bubbla kring de tu. Sittandes, pratandes, skrattandes. Lite för sig själva på dansgolvet. Glittrande ögon. Något på g.

De gjorde sällskap hem den kvällen (natten, morgonen?) och har nog inte varit ifrån varandra många dagar sedan dess. I höstas blev de med lägenhet. Och torp. Och barn.

Igår kväll föddes en ny liten människa. En pojk. Deras son. Jag är så otroligt glad över detta. Och inte så lite stolt. För visst är det väl så att jag och Niklas har varit med på ett hörn när det gällde att sätta denne lille gosse till världen? Oh ja!

Välkommen och all lycka till dig, lille prins! Och vårt varmaste grattis till er - Ella, Matte, Erica och Moa!

Länge leve kärleken! Tänk så bra det kan bli ibland...