Är lite under isen just nu. Less, deppig och trött. Trött på att aldrig bli frisk, trött på att aldrig hinna/orka med det förfallna hemmet, trött på att se ut som barbapappa och trött på att inte mäkta med att göra något åt eländet eftersom jag ju aldrig blir frisk så att jag kan träna och eftersom jag med två supermammiga barn vissa dagar inte kan göra så mycket annat än att bara sitta stilla på golvet med båda i knät. Jo, äta kan jag. Och det gör ju inte saken så mycket bättre.. Tvärtom.
Så läser man saker som denna och blir ännu mer ledsen, på ett annat sätt. För att livet är så förbannat orättvist och för att det finns så mycket elände i världen. Och för att jag själv har mage att sitta och deppa och klaga över min egna feta häck och lite ont i halsen.. Jag har ju så mycket att glädjas över. Mina fina barn och min fina man och en stor familj utöver dem som är helt fantastisk. Jag vet allt det där och jag är verkligen världens lyckligaste. Men ibland känns det bara så tungt ändå...
2 kommentarer: