Schwisch sa det, och så hade ännu en månad passerat. En månad till mångt och mycket fylld av sjukdom och elände förvisso, men ändock ännu en månad med världens finaste små killar i våra liv.
11 stycken har det hunnit bli idag, helt otroligt!
För ett tag sedan satt jag, Rasmus och Amanda själva i bilen, på väg någonstans. Jättesmidigt att komma iväg, alla skötte sig själva, bara att gå ut, sätta sig och åka. I bilen så, alldeles lugnt och tyst, vi kunde både prata ostört med varandra och lyssna på radion (Rix fm, ej Imse vimse och Sjörövarfabbe) utan att störas av skrik och utan att behöva assistera med diverse leksaker och majskrokar.
Lite förvånat konstaterade vi att det ju bara för ett år sedan alltid var så här. Jätteskönt och enkelt allting, men... Vi var ändå rörande ense om att vi lätt skulle välja stöket med våra fantastiska små prinsar alla dagar i veckan!
Så vad har då hänt sedan tiomånadersdagen? Ja det största är väl att båda pojkarna har börjat gå med stöd - jättesöta (och stolta!) är de. Viktor ser desutom ut att kunna stolpa iväg på egen hand (fot) vilken dag som helst nu. Spännande! De öser härliga pussar omkring sig, både slängisar och riktiga, de har börjat få upp ögonen för "utelivet" och de blir allt mer med i allt vad vi gör. Något som är häftigt, och som fashinerar och berör oss väldigt, är att de visar allt tightare närhet och samspel sinsemellan. Så gott som alltid tillsammans, alltid nära, nära. De har i och för sig också börjat bråka om saker med varandra, vilket väl kanske inte är lika rörande, men rätt kul att iaktta...
Nåväl. Underbart att ni finns, är så lycklig över det! Grattis finaste fina älsklingar och puss från lilla mamma 
2 kommentarer: