Målgången

Trodde inte den hade förevigats, men så skickade moster en serie bilder hon tagit. Tack!

Den känslan, att äntligen få slå handen i målplattan. Underbart! 

I övrigt tänker jag mer och mer på loppet som en förlossning.

Innan hade jag ingen aning om vad som väntade och hur jag skulle reagera i själva tävlingssituationen. Visst hade jag läst på och förberett mig, men ändå.. Så satte det igång, och det fanns ingen återvändo. Det var bara att andas, ta en bit i taget och kämpa framåt mot det väntande målet. Flera gånger under själva kilometern hann jag ångra mig och tänka tankar som "Vad fan har jag gett mig in på?!", "Jag är helt dum i huvudet", "Nä nu ger jag upp och skiter i det här" och "Aldrig mer!!".

Så gick det bara en liten stund efter målgången, och så började jag glömma allt det där och tankarna ändras.. När jag hög på adrenalin stod där med den lilla medaljen i handen, fick diplomet, såg tiden, kramades med vännerna och kände lyckoruset över min prestation och resultatet, ja då var allt det jobbiga plötsligt som bortblåst och jag kom på mig själv med att tänka "nästa gång si..." och "nästa gång så...". Jag har t.o.m. börjat känna att jag skulle vilja köra hela Vansbrosimmet på 3 km. Jag menar, jag har ju ändå gått från att föda ett barn i taget till tvillingar. Same same but different liksom ;)

Nästa gång. Då jäklar.