Om när luften går ur

Helt.

Jag har en kollega som skrev på facebook häromdagen att det gått så fort att växla ner från jobbet och att hon redan uppnått full sommarlovsfeeling. Så härligt det låter. Där är inte jag än, inte på långa vägar.

Istället har jag hela helgen varit i det stadie som skidåkarna befinner sig i då de med sista krafterna stakat sig över mållinjen och sedan faller ihop i en liten hög med skidor och stavar åt alla håll och med snor överallt. Minus stavarna och skidorna. Och snoret. Men känslan är nog, så vitt jag kan se och tänka mig, lite densamma. Jag är totalt jävla skitslut i så väl kropp och huvud som själ. Totalt.

Idag har det börjat ta sig något. Det är fortfarande svårt att förstå att sommarlovet verkligen börjat och jag har än så länge svårt att hitta balansen mellan att hinna saker och att koppla av. Jag tror att det kommer vara så rätt länge i år, eftersom Niklas jobbar ganska många veckor till och jag kommer vara ensam med barnen en hel del. Men det börjar arta sig och faktiskt kännas som lite sommar.

Snart är jag också där.