Min devis har ju, genom alla år, varit att inte stanna upp, eftersom det ju är då man hinns ikapp. Bättre att kuta på fort som fan och inte känna efter.
Så såg jag denna på Facebook igår och kanske är det just detta jag gjort just nu. Väntat in själen litegrann. Vabberiet fick bli den andningspaus jag själv behövde just nu, efter ett riktigt tufft långdistanslopp.
Tid att släppa skolarbetet och eleverna lite, tid att hinna ikapp hemma. Tid att fixa i trädgården, att baka, att städa och tvätta. Tid att gosa med prinsarna och att bara vara. Tid att tänka och andas. Tid.
Kanske är mitt egenuppfunna och väl använda ord själbehövligt i detta sammanhang mer passande än någonsin...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar