Tunga morgnar.

Det är många sådana nu.

Mörkret är så mörkt. Kylan så kall. Och de små, mjuka, varma, kropparna så små. Och mjuka. Och varma.

Ligger kvar och njuter en extra stund varje morgon, innan jag tvingar mig själv att gå upp och ut i verkligheten. Lyssnar till andetagen, känner hjärtslagen, snusar i de små nackarna. Andas in lukten i ett försök att bära den med mig hela dagen.

Lösgör försiktigt de små, mjuka, varma armarna och längtar redan tills jag får känna dem om mig igen.