Om Blodsbröder

Apropå just kärleken enäggstvillingar emellan.
Sent omsider några ord om föreställningen vi var och såg häromkvällen.
Blodsbröder på Stadsteatern.

Så hur var den nu då, vad tyckte jag?
Både och, ärligt talat. Är rätt kluven...

Grundhistorien är jättestark och otroligt gripande. Kanske särskilt för en mamma som ju fött två tvillingpojkar och följer dem och deras extremt tighta band på så nära håll.

”Har ni hört historien om kvinnan som föder
ett tvillingpar en dag, det var två bröder?
De var lika som bär, precis samma sort
den ena hon behöll och den andra gav hon bort.”

Dessa var de inledande orden och som ni förstår brände tårarna i halsen redan där. Att sedan följa historien med dessa bröder isärtvingade och se hur de ändå ständigt drogs till varandra, ja det kändes.
Sedan är det ju också otroligt intressant att fundera över vad arv och miljö egentligen gör med oss människor.

Flera av skådespelarna var fantastiska. Jennifer Brown både spelade och sjöng bra, Anton Lundqvist var lysande och överraskade mig med sin sång och Albin Flinkas... var Albin Flinkas. Att Cue - Niklas Hjulström - var med var en härlig bonus. I pausen sjöng han t.o.m sin "Burnin", till publiken jubel.

Dock var det mycket runt omkring som var alldeles för tramsigt för min smak. Skruvat, skränigt och våldsamt samt onödiga och fåniga detaljer som förtog mycket av upplevelsen.

Jag är jätteglad att jag har sett den, men det var inte något av det bästa jag upplevt.