Lyssnade på Hannahs & Amandas fredagspod igår, där de pratade om att vara "gråtig", dvs sådana där dagar då man känner sig ledsen med eller utan synbar anledning och nästan bara letar efter en anledning att få släppa ut gråten. Vidare så berättade de om sin mamma, som under hela deras uppväxt varit just så gråtig i stort sett varje lördagmorgon. Deras analys var att mamman alltid arbetat väldigt hårt under veckan och att allt kommit ikapp henne på lördagmorgonen då hon väl slappnat av. Och som jag kände igen mig!
Jag tycker visserligen att lördagmorgnar kan vara rätt sköna, med mys, lugn och ro och en hel helg som väntar. Men just det ger mig även alltför ofta stor ångest - det är så mycket att ta tag i att det lätt känns helt övermäktigt och får mig att bli alldeles deppig, arg och just gråtig. Nu, när solens strålar dessutom obönhörligen avslöjar all smuts och oreda här hemma, vill jag mest bara dra täcket över huvudet och gå och lägga mig igen.
Men det är väl bara att bita ihop, antar jag. Gilla läget, ta tag i skiten och göra något åt saken. Överleva. Det blir bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar