Bellmanstafetten. Imorgon.
Jag. Vill. Inte.
Det är inte så mycket för själva löpningen (joggingen/lunkningen), det är det faktiskt inte. Den vet jag att jag överlever, med hjälp av en del flås och nio delar jävlar anamma. Och jag skulle nog t.o.m. kunna tycka det var kul. I alla fall efteråt.
Nej, mest handlar det om familjen. Mina kära som jag knappt sett och som knappt sett mig alls de senaste två veckorna. Det har varit lite mycket nu. Och så ännu en stund iväg. Det känns tungt. För både min och deras skull. Vill hinna vara med dem den lilla tid som finns nu, och om det blir en sekund över så måste jag jobba. Inte springa och ha mig.
Men det får gå. Det är klart att det går. Och kul ska det bli. Efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar