Och så var det ju en sak till...

En annan liten tanke som kommit smygande nu under morgonen. Något som jag litegrann förträngt och låtit överskuggas av oron inför själva jobbiten.

Att lämna Ludvig och Viktor. Att överge dessa värnlösa (läs otroligt tuffa och kavata), små (läs snart 15 månaders) varelser i händerna på en annan människa (läs deras far, till på köpet världens mest fantastiska sådan). Jag vet att oron ligger helt hos mig och jag vet att de kommer ha jättehärliga dagar här hemma. Men ändå. Att inte ha dem hos mig hela tiden. Det känns lite i magen...