Ni har mina varmaste sympatier!
Jag ska inte på något sätt påstå att jag helt kan sätta mig in i er situation eller att jag vet hur ni har. Det gör jag inte. Men jag har fått en glimt. Det räcker.
Jag levde i min bubbla, som jag började kalla det, i tre veckor, och på slutet visste jag nästan inte vad jag skulle ta mig till. Visserligen har det ju varit en kombination av så många saker som gjort allt extra jobbigt, men just detta med det ständiga trycket, suset och pipandet i öronen har varit absolut värst. Har varit så fruktansvärt rädd att det skulle visa sig inte ha med förkylning, bihåleinflammation och/eller allergi att göra, utan att istället vara något kroniskt. Tinnitus. Har hunnit tänka tusen tankar om hur hela livet i så fall skulle komma att ändras. Byta jobb, sluta med gympan, sluta leva, bli knäpp.
Dessa tre veckor har jag känt mig så utanför allt som skett runt omkring mig. Jag har varit med, men ändå inte. Har suttit bland folk och pratat och skrattat, men utan att känna mig riktigt delaktig. Värst har det varit när det varit många människor som pratat samtidigt, jag har hela tiden fått koncentrera mig för att hänga med i allt som sagts. Ändå har jag missat vem som sagt vad, missat roliga poänger, hela tiden fått fråga om, känt mig dum och trög.
Nu hör jag igen. Äntligen. Och det är så obeskrivligt skönt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar