I går kväll läste jag Lina Baldenäs krönika i GT. Hennes senaste som också mycket väl kan vara hennes sista. Jag läste och grät så det gjorde ont, så jag trodde hjärtat skulle brista. Grät för hennes skull, för hennes mans skull och allra mest för hennes stackars barns skull. Grät för att livet kan vara så övervidrigt, fruktansvärt hemskt och för att människor ska behöva vara med om sådana saker över huvud taget. Grät för att den helvetes jävla cancern och allt annat elände finns. Grät för att jag själv haft en sådan, på många sätt, pissig helg med mina egna små killar och för att jag varit så arg och trött på dem. Grät för att det alltför ofta blir så och att vi mitt i ekorrcentrifugen så lätt glömmer bort det enda som egentligen borde betyda något. Att få ha varandra.
Och nu gråter jag igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar