Idag är det alltså ofattbara två år och 1150 inlägg sedan jag bestämde mig för att starta den här bloggen och bjöd in er alla till Vår vrå av världen. Två år! Ni som hängt med från början vet att det var ett stort steg, följt av lång tids bävan, funderingar och grubbel. Men jag gjorde det.
Dessa två år i vrån har för det mesta varit jätteroliga och givit väldigt mycket, men bloggandet är och har inte alltid varit helt självklart. Titt som tätt tvivlar jag och ställer mig frågan varför och för vem jag egentligen gör detta.
Jag vet att familj, släkt och vänner tycker om att kika in i vår vrå och se vad vi har för oss. Även en hel del andra, om man ser till besökssiffrorna. Problemet är att inläggen väldigt sällan kommenteras, vilket gör att det känns som att man många gånger skriver lite i blindo. Vilka är ni, vad tycker ni, vad vill ni ha? Är det någon vits med alltsammans? Gör det någon skillnad, spelar det någon som helst roll? Är det värt det?
Även syftet med bloggen tycker jag har ändrats under resans gång. Från början var nog tanken att det skulle bli något av en tvillingblogg, en resa genom allt det fantastiska och jobbiga som det faktiskt innebär att vara tvillingförälder (ja, förälder över huvud taget). Men även om vrån kanske handlat mest om just de två små prinsarna, så har det ju långt ifrån blivit en renodlad sådan blogg.
Så vad har det blivit då? Mycket barn, som sagt. Sedan en salig, spretig blandning. På gott eller ont vet jag inte. Lite vardag, lite fest, lite recept, lite länkar, lite skola och sist men inte minst mycket tankar, funderingar och känslor. En bergochdalbana på den punkten många gånger.
Där märker jag också att jag ibland oroar er. Under några tunga perioder har jag förstått att ni som står mig nära och bryr er om mig och de mina tyckt att det varit jobbigt att läsa mina texter. Förlåt, det har aldrig varit min mening. Dock är jag en känslomänniska av stora mått, har alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara det. Och skrivandet är för mig en otroligt viktig ventil. Det har varit skönt många gånger att få jobbiga tankar på pränt. Och om det lugnar er något kan jag säga att det inte är när jag skriver som det är som värst. Det är de dagar då jag inte förmår få ur mig något alls som det kan kännas riktigt jävla tufft. Bara så ni vet.
Hur eller hur så leder detta mig in på den största anledningen till att vrån finns och fortsätter finnas. När jag tänker på det så är det nog mycket för min egen skull jag bloggar på. Jag tycker om att skriva, tycker om att fota, tycker om att dela vår tillvaro med er mer eller mindre kända läsare där ute. Och jag tycker vansinnigt mycket om att själv gå tillbaka i arkivet och se vad som hänt de här två åren. Att få följa barnen, kolla på bilder, läsa mina egna stundtals vimsiga tankegångar och även en del klok- och roligheter, om jag får säga det själv. Det har blivit något av en dagbok, om än en väldigt censurerad sådan.
Så vi kör väl på ett tag till. Och jag hoppas verkligen att ni hänger med. Alla ni som brukar hänga här och gärna några till. I vått och torrt, över höga berg och genom djupa dalar, i nöd och lust. Och så gärna lite kommentarer emellanåt. Deal?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar