Att se er gå samma vägar, trampa i samma spår, balansera längs samma stigar och göra samma snedsteg som jag själv en gång gjort. Se er vingla till och ibland snava utan att kunna hindra er i fallet.
Maktlösheten i det. Oron. Våndan. Sorgen. Smärtan.
Balansen mellan att alltid finnas nära och samtidigt hålla sig på behörigt avstånd.
Skulle så gärna vilja byta, bära, hjälpa. Sätta på ett plåster, kanske sju, och blåsa bort det onda, så som jag kunde göra när ni var små. Avslöja facit.
Men det går inte.
Tonårsresan måste ni klara själva mina hjärtan, även om jag och pappa självklart finns här för er. Alltid. Vad som än sker.
Ni är så kloka mina barn. Så starka. Så fina. Och jag älskar er mer än allt.
Mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar