Fick höra på förhand att det kunde vara läge att ta med sig näsdukar. Laddade med ett fullt paket samt vattenfast mascara.
Jorå. Det var en klok idé.
Tre timmar efter start gick jag ut från stadsteaterns stora scen med en bunt dyngsura, knögliga näsdukar i handen och med totalt rödgråtna, svullna ögon. Uppfylld, uttömd, tagen, skakad, rörd. Sorgsen, lycklig, nedstämd, hoppfull.
Nu, ett antal timmar efter föreställningen finner jag fortfarande knappt ord att beskriva den.
En sådan fruktansvärt hemsk historia och så enastående framförd. Redan efter de första minutrarna var jag hopplöst fast.
Sången. Musiken. Texterna.
Ensemblen. Fantastiska, underbara, älskade Lisa Nilsson. Här visade hon att hon inte bara är en av Sveriges absolut största sångerskor utan även en otroligt duktig skådespelare. Dan Ekborg, Anna Hansson, Bruno Mitsogiannis - alla tre med pipor utan dess like och även de med ett skådespel som berörde mig in märgen och tog musten ur mig totalt. Sist men inte minst - Albin Flinkas. Albin som varit en av mina stora musikalidoler de senaste åren. Vilken stämma, vilken känsla, vilken kille. Magiskt.
Next to normal. Bland det bästa jag har sett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar