Inte hos oss men alltid med oss

Idag skulle Mormor Sonja ha fyllt 93 år.

Sonja. Niklas mormor, barnens gammelmormor. En av de häftigaste gummor världen skådat. Så varm. Så tuff. Så glittrande. Så snygg. Med jordens skönaste tugg och med en ofattbar energi. En riktig krutkärring.

Sonja kunde vara rivig, envis och sur så klockorna stannade, det kunde hon. När hon var på sitt värsta humör ville man inte vara i närheten. Men hon kunde också vara glad som ingen annan och den som någon gång hörde henne skratta glömmer det aldrig. Jag älskade det skrattet. Kan fortfarande höra det när jag tänker på henne.

Sonja fanns alltid där för alla. Lagade mat, bakade, sydde, fixade, trixade och donade till alla som behövde och några till. Smånynnades stod hon i köket och svängde ihop den ena läckerheten efter den andra. Ingen konst. Inga problem.

Hon var också en av de ärtigaste, piggaste partypinglor jag någonsin stött på, och då lärde jag ändå känna henne när hon var nästan 80 år gammal. Alltid ville hon vara kvar till sist på festerna, inte skulle väl hon missa något av det roliga? Så arg hon var på morfar Kurt, den tråkmånsen, som alltid ville gå hem alldeles för tidigt. Ofta fick han ge sig och sitta och vänta. Någon gång slutade det med att han åkte och hon stannade kvar. Festade. Skrattade. Skålade. Strålade. In i det sista.

Till slut var det ändå hon som fick lämna festen först. 2004 gick hon ifrån oss, till stor sorg och saknad för oss alla.

När Sonja skulle ha fyllt 90 pratade vi om hur vi skulle fira henne på bästa sätt. Det var inget snack. Med pompa och ståt så klart. Bubbel, snittar och snacks. Sagt och gjort. I mörker och isande kyla samlades vi i minneslunden där hon finns och dukade upp till fest. Skrämde halvt slag på de andra stackars människorna som kom smygande längs gångarna för att besöka sina nära. Där stod vi i snön och åt, skålade, skrattade och sjöng. Nära till gråt men närmre till glädjen. Precis som det skulle vara.

Det är så mycket som hänt efter att Sonja gick bort som jag hade velat att hon skulle fått uppleva. Jag vet tex att hon skulle ha varit överlycklig över att jag och Niklas gifte oss. Kanske lyckligast av alla. På vår bröllopsdag fattades hon oss mer än någonsin.

Hon skulle ha varit så glad över att vi har tagit över villan och renoverat den. Skakat på huvudet över några av förändringarna hade hon säkert gjort, mest av allt åt att så mycket pengar har gått åt. Men hon hade gillat mycket av det. Verandan skulle ha gjort henne lyrisk. 

Och framför allt, hon skulle ha älskat Ludvig och Viktor. Hänfört, och som bara hon kunde, skulle hon ha sagt "Nä, säger du det?!" och "Fantastiskt!" över varje litet nytt framsteg vi berättade om. Hon skulle ha skrattat gott åt alla deras hyss och åt att hon skulle ha blandat ihop dem hela tiden. Och hon skulle ha lärt dem att kasta slängpussar med ett finger. Det är en sorg att hon aldrig fick träffa dem och de aldrig henne.

Men trots att Sonja inte fysiskt finns här hos oss, så är jag övertygad om att hon ser och vet allt det där ändå. Dels för att jag så gärna vill att det ska vara på det viset och dels för att Sonja var på tok för nyfiken för att bara släppa taget om allt och alla hur som helst.

Jag tror att hon, när hon lämnade jordelivet, gjorde storslagen entré nerför en stor, bred trappa - just en sådan entré hon alltid hade drömt om - till en glittrande, härlig glamourhimmel och att hon nu sitter där, med ett glas champagne och lite löjrom, och håller järnkoll på oss allihop. Hon är glad och stolt över allt vad vi tar oss för. Och inte så lite upprörd över att jag slängde äggvitorna då jag senast gjorde majonnäs...

Idag minns vi dig extra mycket älskade Mormor Sonja.

Grattis på födelsedagen. Och skål!

Bilder från 90-årsfirandet, januari 2008:

Ännu en människa som Sonja skulle ha tyckt väldigt, väldigt mycket om. 

Här en nästan alldeles ny, och alldeles bedårande, liten Maja.