5:e januari - en stor dag

Dels är det idag Morfar Kurts tur att fylla år. Hela 94 blir han i år, otroligt! Och om mormor Sonja var en riktig krutgumma, ja då är krutgubbe det minsta man kan säga om "Kurten", som Rasmus kallade honom när han var liten.  Nu börjar han bli trött och sliten, men hänger envist med och håller fanan högt.

Grattis morfar Kurt, vi ses ikväll!

l

Dels är det idag exakt två år sedan vi för första gången fick reda på att det var två små bebisar i magen.

Ultraljud. Den spända förväntan innan. Oron. Låg vaken på natten innan och tänkte att "antingen är det något som är fel eller så är det två". Kunde inte beskriva vad som kändes annorlunda, men något var det. Lättnaden då vi tittade på skärmen och direkt kunde konstatera att bebisen rörde sig, att hjärtat pickade, att allt var bra. Känsloexplosionen då barnmorskan efter några sekunder och med ett leende pekade på en till bebis bredvid den första. Tankarna som snurrade som i en torktumlare inuti skallen, lyckan som spred sig i kroppen, tårarna som rann nerför mina kinder. Niklas med gapande mun. Niklas med huvudet i händerna. Niklas med ett stort leende och även han med tårar i ögonen. Niklas som skämtsamt bad barnmorskan sluta titta så hon inte skulle hitta ännu en därinne.

Ett ovanligt långt ultraljud följde. Enäggstvillingar fick vi veta direkt att det var. Först sa hon att det var två flickor. Två småsystrar. Så, precis innan hon skulle sluta titta hejdade hon sig. "Nämen, här är ju en snopp!". Och så var det ju. Inte bara en, utan två.

Så småningom ut i friska luften, ut i snön. Kramades, skrattade, grät, skakade på huvudet, skiljdes sedan åt. Niklas skulle till jobbet, jag hem. Samtalen i bilen. Mamma, Patrik. Så hem och berätta för storasyskonen. Det blev väl blandade reaktioner, kan man milt säga...

På eftermiddagen gick jag och Amanda på bio. Åkte iväg bara vi. Hon och jag. Såg filmen Mama Mia. Minns att jag satt där i biomörkret och kunde släppa alla tankar och känslor fria. Lycka, glädje, sorg, oro. Mängder av praktiska funderingar.

Jag vet inte om det är därför den filmen betyder så mycket för mig. Jag uppslukades totalt av den den gången och älskar den fortfarande, trots att jag nu sett den massvis av gånger. Min och Amandas film. Dels för att vi ju upplevde den tillsammans den där speciella dagen, men också över alla känslor kring moder- och dotterskapet den väcker hos mig. Kan inte höra "Slipping Through My Fingers" utan att tänka på min lilla flicka och utan att gråta floder.

5:e januari 2009. En magisk dag. Två år sedan idag. Jisses.

5/1-09 utanpå magen

5/1-09 inuti magen