Tjejvasan 2016

Jisses vilka dagar, vilket lopp och vilken upplevelse. Vet knappt var jag ska börja, så jag tar det just från början. 

Vi jobbade först hela dagen i fredags - som vanligt en fullspäckad dag, dessutom med trötta och sportlovsstissiga ungar. Vi var båda två rätt slut, men otroligt förväntansfulla, när vi på eftermiddagen packade in oss i Emmas bil för att fara upp till Mora. 

Efter en lång färd med småläskig mörkerkörning var vi så framme. Lyckades hitta en parkering, hämta ut våra startbevis och lämna in våra skidor för vallning.

Sedan åkte vi vidare till Emmas kompis Fia och hennes man Johan, där vi skulle få sova över natten. Vilken familj! Storsint öppnade de upp sitt hem och tog emot oss med jättegod spaghetti och köttfärssås, ett glas vin, kaffe och morotskaka. Precis vad vi behövde och perfekt uppladdning inför lördagen! Supertrevliga var de också, så vi blev sittandes egentligen alldeles för sent och pratade och skrattade. Slutligen var vi dock tvungna att gå och lägga oss och somnade, efter en stunds prat och några fnitterattacker, som stockar båda två.

Vaknade tidigt till fantastisk utsikt, strålande sol och god, rejäl frukost. Klädde på mig och upptäckte direkt att jag glömt mitt underställ hemma. Det var inte många viktiga punkter på min packlista, men uppenbarligen lyckades jag ändå missa en av dem. Som tur var skulle det ju inte bli alltför kallt, så vanliga leggings och långärmad tröja fick duga under skiddräkten. Sedan var det dags att sätta fart. Full rulle in till Mora igen, leta parkering, hämta ut skidorna, få ordning på alla grejer och komma på bussen till Oxberg. 

På plats vid start började ångesten kicka in rejält. Vad sjutton hade jag gett mig in på?! Efter att ha lämnat in våra väskor och överdragskläder, käkat en banan, varit på toa och kommit på plats i startfållan började det dock släppa lite. Det var bara att inse fakta och gilla läget. Det spelades schysst musik, stämningen var på topp, och solen sken på en klarblå himmel. 

Snart gick starten och det var bara att köra. Vi låg bra till i fållan, kom iväg snabbt och slapp stå och stampa. Tack för det tipset, bästa coach Marcus! Annars var det en ganska tuff start, med några uppförsbackar nästan direkt och rejäl snömodd innan vi kom in i själva vasaloppsspåret. Hann undra om det skulle vara så hela vägen, men sedan var det istället hur bra spår som helst. Dessutom hade både jag och Emma helt fantastiska skidor, vilket var så skönt. Vet inte hur många gånger vi sagt hur glada vi är över att vi lämnade in dem för vallning! Ibland var de om möjligt FÖR bra, då vi trots rejäla avstånd gled ikapp och t.o.m på folk i spåret framför... Emma och jag höll ihop i början, men efter en bit delade vi på oss och körde resten av loppet var för sig.

Första biten - de 11 kilometrarna fram till Hökberg - var både de tuffaste och de roligaste. Visst var det många riktigt jobbiga uppförsbackar, men jag åkte ändå mest bara och njöt. Det värsta var nog värmen i solen, höll på att koka bort totalt kändes det som. Tog t.o.m av mig mössan efter en stund och körde resten av loppet utan.

Gjorde också en rejäl vurpa redan i början, då jag fick panikväja för en tjej som ramlade framför mig. Kände direkt att jag fick ont i benet och har idag ett stort blåmärke, men det var ingen större fara. Så här långt kändes det toppen!

Första stoppet och efterlängtad blåbärssoppa och vasaloppsbulle!

Andra sträckan, mellan Hökberg och Eldris, var värre. Dels var det en hel del läskiga nerförsbackar utan några som helst spår, som ju hela tiden varit min stora skräck. Emma sa efteråt att hon tänkte på mig vid varje backe och förstod att jag tyckte de var vidriga. Klarade dock de flesta alldeles galant, till min stora förvåning. Vet knappt hur det gick till, jag bara plogade som en tok, körde hårt och tackade Gud varje gång jag kom ner för att jag överlevt. En backe tog jag dock av mig skidorna och gick nerför, då jag strax innan åkt förbi en stackars tjej som brutit handleden. Med den bilden på näthinnan blev jag rädd och vågade inte chansa en gång till. Efter biten med backarna var det ganska flackt, och nu började det bli jobbigt. Strax innan Eldris, då skyltarna visade 14 och 13 km kvar till mål, tyckte jag det var riktigt tungt. Höfter och bäcken gjorde sig påminda och under en lång bit vilade jag benen och stakade mig fram. Något annat läskigt som hände var att jag vid ett tillfälle under denna mittsträcka tappade en skida och föll. Nu gick det bra, men jag vågar knappt tänka på hur det hade kunnat gå om det hänt i en nerförsbacke... Att komma fram till Eldris var på många sätt en stor seger! 

Där, på det andra och sista stoppet blev det mer dricka och mer bulle. Ringde också Niklas för lite välbehövlig pepp och kärlek. Kände mig rätt ensam där ute i spåret några gånger.. 

Kastade mig ganska snabbt iväg för de sista 9 kilometrarna, och trots att de var riktigt tunga och att krafterna hela tiden tröt, så tyckte jag ändå de kändes lite lättare än precis innan stoppet. Nu var det ju "bara" att räkna ner mot mål. Några uppförsbackar var vidriga och vid något tillfälle kände jag att jag hade noll kraft kvar i armarna. Vid 2 km kvar fick jag dock ny energi och kunde börja kämpa på igen. Sista backen nästan sprang jag upp för. Annars var det värsta på framför allt sistasträckan att det var så många i vägen. Vet inte hur många gånger under hela loppet som jag fastnade bakom folk och fick ligga och mesa, innan jag fick tillfälle att köra om. Där låg nog många extraminuter, tyvärr. Är ju inte heller så kaxig i de lägena, så till stor del får jag skylla mig själv..

Sista biten mot mål gick alltså ändå bra och upploppssträckan var, som väntat, härlig. Tårarna brände i hals och ögon när jag såg mållinjen och så småningom gled över den. Lycka!! 

Efter mål var det bara att följa strömmen. Fick en fin goodie bag av Ica med bl.a. efterlängtad dryck. Den tryckte jag snabbt i mig. Sedan lämnade jag in skidorna, gick på en buss och slussades till området där alla väskor och dusch fanns. Där fick jag också, efter en stund, äntligen sammanstråla med Emma igen. Hon, som åkte på en halvtimme snabbare tid än jag, hade hunnit vänta och stretcha en stund innan jag dök upp. 

Att få stretcha, klä av sig , ta en varm dusch och smörja in sig var ljuvligt. Sedan var det bara att återigen packa ihop oss och slussas vidare. Tillbaka med bussen till målområdet, hämta skidor, diplom och slutligen bilen. Gissa om vi var sugna på 4,5 timmars bilfärd just där och då?

Det gick dock bra. Trots att vi även denna kväll fick köra långa sträckor i bäckmörker på vägar utan lampor, så fixade vi det galant. Pratade och skrattade som vanligt massor, lyssnade på pod, tog en matpaus på Donken och lyssnade sedan på mellon i bilen. Helt okej lördagkväll :)

Att sedan äntligen få komma hem var mer än okej. Det kändes som att jag varit borta hur länge som helst, trots att vi ju setts på fredagmorgonen senast. Nu blev det kramar och sedan soffläge med kaffe och choklad, innan jag kröp i säng och tokdäckade. 

Idag känns det förvånansvärt bra, måste jag säga. Är mör och stel i höfter/ljumskar, rygg, nacke och ben och har som sagt ett rejält blåmärke på underbenet, men annars mår jag över förväntan. Nu försöker jag ta in att jag faktiskt har sportlov och håller som bäst på att göra upp en bra plan för veckan som väntar. 

Först ut en lugn hemmadag med tvätt, städning och namnsdagsmys. Grattis alla fina Marior! I övrigt ska jag bara gå omkring och vara nöjd och stolt över mig själv. För vet ni? JAG FIXADE DET!!!!!!