Detta är vad som upptagit nästan hela min tankeverksamhet idag och som var bakgrunden till delar av min känslotorm innan jag somnade igår.
Precis när jag hade gått och lagt mig igår kväll flög Ludvig plötsligt upp ur sängen, precis så som han gjort flera gånger den senaste tiden. Han stirrade skräckslaget på mig, skrek och grät hysteriskt, fäktade vilt omkring sig och liksom värjde sig mot mig, som om det var jag som var det farliga. Känslan i det... I ett huj var han sedan ute ur sovrummet och började gråtandes springa runt som i blindo. En gång var han på väg i full fart rakt mot källartrappen, och jag trodde mitt hjärta skulle stanna av rädsla. Strax innan trappan tvärstannade han dock, vände och började springa åt andra hållet. Jag fick in honom i sovrummet igen, försökte ta tag i honom och bara hålla om honom. Låg och vyssjade lugnt, klappade på honom och nynnade hans favoritsånger. Viskade att mamma och Viktor var där, att allt var bra. Hela tiden var han alldeles spänd och fortsatte med sitt gråtskrikande och hulkande. Emellanåt försökte han slå sig loss och sätta/ställa sig upp. Till slut slappnade han bara av, tittade på mig med helt klar blick och lade sig ner och somnade. Sedan låg han lugnt snusandes på min arm och sov vidare, som om ingenting hade hänt. Givetvis var det inte lika lätt för mamman att komma till ro...
Precis när jag hade gått och lagt mig igår kväll flög Ludvig plötsligt upp ur sängen, precis så som han gjort flera gånger den senaste tiden. Han stirrade skräckslaget på mig, skrek och grät hysteriskt, fäktade vilt omkring sig och liksom värjde sig mot mig, som om det var jag som var det farliga. Känslan i det... I ett huj var han sedan ute ur sovrummet och började gråtandes springa runt som i blindo. En gång var han på väg i full fart rakt mot källartrappen, och jag trodde mitt hjärta skulle stanna av rädsla. Strax innan trappan tvärstannade han dock, vände och började springa åt andra hållet. Jag fick in honom i sovrummet igen, försökte ta tag i honom och bara hålla om honom. Låg och vyssjade lugnt, klappade på honom och nynnade hans favoritsånger. Viskade att mamma och Viktor var där, att allt var bra. Hela tiden var han alldeles spänd och fortsatte med sitt gråtskrikande och hulkande. Emellanåt försökte han slå sig loss och sätta/ställa sig upp. Till slut slappnade han bara av, tittade på mig med helt klar blick och lade sig ner och somnade. Sedan låg han lugnt snusandes på min arm och sov vidare, som om ingenting hade hänt. Givetvis var det inte lika lätt för mamman att komma till ro...
Jag har haft något i bakhuvudet om nattskräck, och nu var jag tvungen att genast kolla upp det. Efter att ha googlat och läst en lång stund innan jag slutligen kunde somna är jag nu helt säker på att det är detta min stora lilla skrutt lider av. Eller, lider och lider... Enligt de artiklar och hemsidor jag lusläst lider han själv inte alls av det, då han hela tiden är i djup sömn, så de som lider värst är nog vi föräldrar som får se vårt barn gå igenom detta.
Flera av sidorna jag hittat är informativa och bra, men det finns också en hel del motsägelsefulla tips och råd. Tänker att det är som med det mesta annat - att hitta det som passar just oss och vår prins. Viktigast av allt, på flera sätt, att försöka komma tillbaks till bra, tydliga och lugna kvällsrutiner. Steg ett.
Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar