Tack och lov att det är lov!

Jisses vad mycket jag hunnit med den här veckan. Massor av saker, roliga saker, bra saker. Som balsam inpackning för sliten, tovig själ.

I måndags heldag med lilla farmor. En jättemysig dag. Att kunna hjälpa den som så många gånger hjälpt, men minst lika mycket att bara få vara tillsammans, få umgås. Bli bjuden på god mat, hinna prata, skratta. Välgörande.

Igår en dag med fokus på de stora barnen. Visserligen med en sjuk liten Ludde i bagaget, men med en sovande sådan. Bowling, flipper, lunch på restaurang. Glädje, skratt, samvaro. Payback time.

Idag. Läkarbesök med Ludvig. Bra doktor, bra samtal. Lugn och ro, ingen brådska. Sedan storhandling. Lyckad. En av de där (få!) gångerna då man förvånas över hur mycket man fick och hur lite det ändå kostade. På eftermiddagen en tur ut i djupaste Haningeskogarna för fika med Louise. För ANDRA gången denna vecka. När hände det senast? Som vanligt en blandning mellan djupaste allvar och befriande, härliga skratt. Mest skratt idag. Vi mår bra, är lediga. Och så nu ikväll, Zumbadebut. Ett fartfyllt, medryckande pass tillsammans med fina faster och ett helt gäng till. Jätteduktig ledare, härlig musik, häftiga steg. Underbart!

Ni hör. Veckan är bara halvvägs, men det känns som om jag hunnit vara ledig en evighet. Och allt detta utan att känna stress och oro. Tvärtom.

För första gången på länge känner jag frid. Glädje. Tar en sak i taget, utan tidspress. Känner efter. Andas. Tar stora djupa andetag, utan att det värker i bröstet. Tänker klara tankar, utan att det gör ont i hela huvudet och det känns som om det ska sprängas. Hinner träna. Hinner må bra. Hinner leva.

Ett halvt lov kvar, och ännu fler höjdpunkter som väntar. Plus några måsten. Men vi tar ett i taget.