När det kör ihop sig. Igen.

Ni minns vilken helt galen avslutning jag hade inför förra sommaren? Hur allt av någon ofattbar slump lyckades klumpa ihop sig och hur jag inom loppet av två dagar både släppte min älskade trea med allt vad det innebär, firade min sons student med allt vad det innebär samt tog mig till och från Motala där jag också brände av ett nätt litet cykellopp på tio mil sisådär. Med allt vad det... Ja ni hajar. 

Nu i efterhand vet jag knappt hur vi fick ihop det och jag kan ärligt säga att jag inte riktigt minns allt från dessa dagar. Framför allt inte från Rasmus student, vilket känns jättetråkigt. Men jag vet att det var fint, att han var glad och att jag var stolt som attan. Det är det viktigaste.

Inför hösten har jag, av naturliga skäl, ännu inte så mycket inplanerat. Nästan inget alls faktiskt. Förutom två saker: 

1. Jag och Anneli ska springa vår jubileumstjejmil, som vi ju laddat rätt ordentligt för, fixat fina tröjor till och t.o.m varit på träningshelg inför. 

2. Vi ska få gå på bröllop, något som jag ju över huvud taget tycker är bland det absolut bästa som finns och just detta har jag väntat länge på. Är så glad över att det nu äntligen blir av och över att jag har den stora lyckan att få bli bjuden. 

Så, plötsligt nu i veckan upptäckte jag det. De är på samma dag. SAMMA DAG. Av alla jäkla datum som finns. Hur är det ens möjligt?!

Den första tanken var att försöka fixa det. Jag började kolla upp tider för både start och vigsel och tänkte att jag kanske klarar det. Bara springa fort som fan, bli hämtad av Niklas, ha allting förberett och hinna till kyrkan. Men nej. Dels är det fysiskt omöjligt med de tider jag nu vet gäller och dels vill jag ju njuta hela den dagen. Göra mig iordning i lugn och ro, ladda för bröllopet, känna mig fin.

Så det är bara att inse fakta. Det blir ingen tjejmil för Larsson i år. Inget tioårsjubileum. Men det blir ett sjutusan till bröllop! Och hörde jag midnattsloppet?