Inledde förra årets sista dag med något av det största och viktigaste jag gjort på hela året. Något jag både längtat efter och bävat för och en av orsakerna till höstens stora och nästan ständigt värkande klump i mage och bröst. Igår åkte vi och hälsade på P.
För mig var det första gången sedan olyckan. Niklas har träffat honom flera gånger, men inte jag och barnen. Det var många blandade känslor och tankar i omlopp, både före, under och efter besöket. Skönt att ha tagit steget, att ha fått se och krama om honom, att få sitta och prata en stund. Nästan precis som vanligt och ändå så totalt annorlunda och så fruktansvärt fel. Svärtan som lyste igenom fasaden, den annorlunda klangen i skrattet och glimtarna av sorgsenhet i de annars så varma, kloka, pigga och lite luriga ögonen. Den lilla, tunna kroppen i den stora, hårda stolen. Fan också, vad arg och ledsen jag är för att det som hänt har hänt och över att det ska behöva vara så här. Fan fan fan fan fan.
Efter besöket dags för något annat efterlängtat. Dags att ladda om, blicka framåt och ta tag i kommande utmaningar. Nu är jag nyekiperad och rustad inför det nya året och mitt och Emmas nästkommande delmål.
Slutligen var det hög tid att åka hem och börja fixa inför kvällen och vårt nyårsfirande. Mer om det i ett separat inlägg, men jag kan säga så mycket som att det inte blev direkt som jag tänkt på förhand. "Äta räkor i pyjamas i lugn och ro tillsammans med familjen och lilla mamsen samt tolvslagsdopp i poolen". Familj ja, räkor ja, pool ja, resten nej. Ett helt litet gäng blev vi, dock utan mamma. Hon har legat sjuk hela veckan och kände sig fortfarande inte hundra, så hon valde att stanna hemma :( Trots detta en mycket trevlig kväll. Fortsättning följer...
Hittade för övrigt ett fel när jag tittade på bilden idag. Ludvig utan hjärta!!
Idag har vi, förutom att diska, plocka och städa (börjar för övrigt känna att det gärna får bli en paus på den fronten nu, har knappt gjort annat den senaste veckan...), tagit det hur lugnt som helst. Pyjan och sockorna är på, godisskålen är fylld och Kung Richard och Robin Hood håller som bäst på att smida planer kring hur de ska storma de Boeufs borg.
Samtidigt som jag själv, som alltid, sitter och småler och är tårögd om vartannat, så förundras jag över mina fina prinsar och deras häftiga personligheter. I år är första gången de är med oss och tittar på Ivanhoe. Den ene sitter, med glittrande ögon och stor inlevelse, och småstudsar bredvid mig här i soffan, medan han hela tiden ställer frågor och njuter av den spännande handlingen. Den andre lämnade ganska direkt rummet, högljutt gråtande över att människor kan vara så elaka och ska behöva döda varandra. Mina fina, älskade små pojkar - så lika men ändå så olika.
Nu ska vi fortsätta vår nyårsdag i lugn och ro. Efter att Ivanhoe fått sin Rowena blir det middag med goda rester, följd av Nyårskarameller och På spåret. Och då. Då är den viktigaste stjärnan av dem alla här. Med hjärta och allt.
Önskar er en fortsatt fin dag och ett fantastiskt år med alla lycka åt er alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar