Lika men olika

Har åkt båt med mina älskade småkillar idag och slogs än en gång av hur olika de på ett sätt är och alltid har varit. Ända sedan tiden i magen.

Ludvig sittandes bak i båten, tryggt inklämd mellan pappa och Hasse och med handen på pappas ben. Med underfundig och extremt nöjd min satt han lugnt där och bara njöt, samtidigt som han blickade ut över havet och båten, ställde frågor, småpratade, skojade och skrattade med Hasse. Min lilla fixarkille och tänkare. 

Viktor längst fram i fören bredvid Maja, halvsittandes och hoppandes i vågorna, kiknandes av skratt. Flera gånger på väg att ramla men varje gång lyckades han skumpa rätt och hamna på plats. Då och då med ett högt, ljudligt och lyckligt "Hohooo". Min lilla minihopp.

Lika men ändå olika. Så fantastiskt häftigt det är!