Läser på Magdalena Graafs blogg om deras första tid med nya bebisen Charlie. Om tuff förlossning, problem med maten och nu sjukhusbesök. Läser och börjar, så klart, direkt tänka på när vår egen lille Viktor var så liten och sjuk. Hur vi, efter veckor av sömnlösa nätter, gråt, oro, desperata matningsförsök (en liten slurk, en gång i kvarten, dygnet runt!), kräks hela tiden och överallt, pendling mellan hopp och förtvivlan (och även väldigt mycket glädje och lycka i någon slags konstig bergochdalbanemix), otaliga vägningar och bvc-besök utan framgång slutligen hamnade på Astrid Lindgrens barnsjukhus.
Dropp, nålar, provtagningar, operation. Vilka dagar. Så mycket känslor. Maktlösheten i att inte kunde hjälpa, lyckan i att bli så otroligt väl omhändertagna och lättnaden i att få se andra hjälpa. Rädslan. Har aldrig sett Niklas gråta så som när han kom upp på rummet, där jag väntade med Ludvig i famnen, efter att Viktor sövts ner. Krampaktigt satt vi sedan tillsammans och väntade på besked. Mitt livs längsta väntan.
Allt gick bra, det gjorde ju det. Vår lille kämpe fixade den tuffa starten och återhämtade sig rekordsnabbt efteråt. Men fortfarande tänker jag ofta på den tiden. Som nu.
Älskade lillprins!
2 kommentarer: