Även ett konstaterande om en känsla som infinner sig ibland. Hos många. Hos mig. Emellanåt. Då och då. Typ idag.
Jag vet inte om jag riktigt vågar tro´t, men kanske kanske att det vänt lite. För första gången på LÄNGE känner jag idag en smula hopp, lust, tro, glädje, ork och energi. Vi snackar inte Mary Poppins-skutt, Ronja-tjut och Halleluja-moments, men vi snackar hakan över. Djupa andetag utan kallsupar och svidande lungor. Tankeverksamhet utan tankevärksamhet. Öppna ögon utan tårar som grumlar. Framåttänk.
Det kan vara det att vår resa närmar sig och att jag faktiskt, äntligen, på riktigt, börjar våga tro att den verkligen kommer bli av. Niklas och barnen planerar för fullt, jag har inte riktigt kommit dit än. Amanda räknar ner varje dag och ger oss regelbundna rapporter. Idag fem veckor prick. Det kan vara det.
Det kan vara att luciarepetitionerna nu är i full gång och lyser upp i den mörkaste av årstider. Det kan vara det.
Det kan vara att jag idag, när jag sent omsider släpade mig hem, blev bjuden på fantastiskt god köttfärssås av fantastiskt fin man. Det kan vara det.
Det kan vara eleverna, kollegorna och ledningen, som gör att jag orkar fortsätta tro på och kämpa för den verklighet som så många idag gör allt för att svärta ner, ifrågasätta och smutskasta. Det kan vara det.
Det kan vara familjen. Det enda som i slutändan, vilket jag tenderar glömma ibland när det känns som allra tyngst, betyder någonting. Det kan mycket väl vara det.
Jag vet att det lätt ändras igen, och jag vet att jag ingalunda är över det jobbiga. Det har varit en tung höst. På många sätt. Men idag väljer jag hoppet, lusten, tron, glädjen, orken och energin.
Ibland vänder det. Det finns inget bättre.
2 kommentarer: