Det senaste året har jag och familjen inte mått så bra. Framför allt inte jag och Niklas och med det inte någon av oss. Det har funnits flera orsaker till det och vi har kämpat rejält på flera plan, men främst har det varit en sak som tyngt och påverkat oss något oerhört. Något som gnagt, skavt och inte givit oss någon ro.
I slutet av november, klockan tre en av alla sömnlösa nätter, skrev jag följande inlägg. Ett inlägg som jag aldrig publicerade. Ett inlägg med rubriken "Jag ljuger".
"Jag ljuger.
Egentligen beror det inte alls på trötthet, tidsbrist, stress och orkeslöshet.
Inte ett dugg på teknikstrul och brist på lust.
De sakerna finns där, men i grund och botten finns det bara en orsak till att hela vårt liv går på sparlåga och har gjort det länge nu.
Allt handlar om P.
Och vi håller sakta men säkert på att gå under."
Så var det. Att inte ha funnits där för en av våra bästa vänner och att inte ha haft kraft och ork att ta tag i det, det har varit fruktansvärt. För varje dag kändes allt bara värre och än mer övermäktigt, och så fortsatte det så i en enda stor, nedåtgående spiral. Att själv ha burit på den sorgen och haft denna värk i bröstet i över ett år, det har varit jättejobbigt. Att se Niklas lida och plågas så som han gjort, det har varit ännu värre.
Som en följd drog vi oss undan, isolerade oss. Straffade oss själva genom att inte träffa några andra vänner (och knappt familjen) heller, för att det inte skulle kännas fullt lika elakt och hemskt. Vi hamnade i en enorm social svacka (även beroende på stress etc) och i mångt och mycket har vi det senaste året bara varit i vår egen lilla bubbla. För egen del har jag nästan bara träffat mina kollegor, knappt andra alls. Vi har heller inte haft lust och kraft att ta hand om vårt hus och trädgården, vilket varit ytterligare en stor frustration och ond cirkel.
Så vände det (och nu grinar jag igen).
Inför Ellas fest var både jag och Niklas väldigt nervösa. Dels inför att ge oss ut och träffa folk över huvud taget, men framför allt eftersom P är Mattes nära kompis. Vi har, pga skuldkänslor, undvikit att både träffa och prata med Ella och Matte i över ett års tid och nu var vi så rädda för att både de och andra på festen skulle döma oss och vara besvikna och arga. Vi bestämde oss i alla fall för att ta tjuren vid hornen, tacka ja och gå dit. Och så gjorde vi det.
Det gick bra. Bättre än bra. Både Ella, Matte och andra gäster var glada att se oss, det var jättehärlig stämning och allt var bra. Vi slappnade av, pratade med folk och hade trevligt.
En bit in på kvällen skulle jag gå in i köket, gick förbi hallen och tvärstannade. Där, innanför dörren var plötsligt en rullstol. Där var Petrus.
Jag går inte in på allt i detalj, men det var en fantastisk kväll. Den bästa på mycket, mycket länge. Jag grät, Niklas grät, vi alla kramades massor och pratade ännu mer. Framför allt Niklas och Petrus blev sittandes i köket och pratade i timmar. Själv kom jag in lite då och då och hoppade in i samtalet. Fick t.o.m skutta upp i Petrus knä och sitta där ett tag och bara njuta. Lyckokänslan i det :)
När Petrus sedan skulle åka hem följde Niklas med honom ut till den väntande bilen. Innan de skiljdes fick han ett uppdrag: om han menade allvar med att återknyta kontakten hade han en vecka på sig att höra av sig till Petrus igen. Niklas åkte dit redan dagen efter.
Nu har det gått några veckor och allt har blivit så bra. De två har träffats flera gånger. Fikat, varit på fotboll, pratat, hängt. Det är så underbart att jag knappt kan beskriva det. En sådan oerhörd lättnad. Vi börjar hamna på banan igen.
Viktigast av allt: Min man mår bra och är som en helt ny människa. Och det gör mig lyckligare än allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar