Depp

Har hela dagen idag känt mig lite nere, ensam och deppig, utan att riktigt veta varför. Det kan bero på:

* Kristian Gidlunds död. Ord känns överflödiga, det är så tråkigt, så sorgligt och så hemskt att jag inte vill tänka på det. 

* att vi igår kväll hade inbrott på jobbet av några som utgav sig för att vara hantverkare. Blir så in i hjärteroten ledsen över att tråkiga saker händer och över att vi människor inte ska kunna lita på varandra. Tycker inte om tanken på (och tänker inte heller för den delen - hoppet är ju som bekant det sista som överger människan) behöva gömma och låsa in saker av rädsla för att de ska bli snodda. 

* att jag börjar känna av en förkylning.

* att jag är i en jättesvacka när det gäller kost och motion och därmed både ser ut och känner mig som Barbapappas mormor. 

* att skolan, inte just vår egen utan skolan som helhet, hela tiden är i blåsväder och att vi lärare ständigt ska bli ifrågasatta och behöva försvara vårt arbete. 

* att jag inte riktigt har lärt känna nya klassen än och klurat ut hur jag ska nå fram till och vinna alla barns (och föräldrars) förtroende.

* att både Ludvig och Viktor hostade som tusan i natt så att jag sov väldigt dåligt.

* den ständiga känslan av otillräcklighet.

* att jag inte har några kläder att ha på mig. 

Å andra sidan har jag en familj som jag älskar över allt annat och där samtliga mår bra, en jättehärlig samling ungar på jobbet (för att inte tala om förra klassen som dagligen kommer och förgyller mitt liv med en kram eller sju och/eller en pratstund), en ny fin soffa och är nyss hemkommen från trevligt kalas hos moster & co. Så livet är nog ganska bra ändå. Det ska jag glädjas åt i morgon. Nu går jag och lägger mig.