För mina prinsar är deras pappa allt. ALLT.
Detta i kombination med att pappan ju faktiskt är borta en hel del när vi andra är hemma och lediga kan leda till att det ibland kan vara rätt tungt att vara mamman i familjen...
Varje dag frågar de små gossarna om pappa ska hämta på dagis, varje gång det plingar på dörren när han jobbar tror de att det är han och rusar under glada rop för att öppna och när vi sitter i soffan tillsammans alla fyra tävlar de båda om att sitta närmast (helst på) den älskade fadern medan jag allt som oftast sitter ensam i mitt lilla hörn (ofta helt okej, t.o.m. himla skönt, men ändå).
Allra värst är det när vi ska äta. Då slåss pojkarna bokstavligt talat om vem som ska få sitta på platsen bredvid Niklas. Ofta hörs kommentarer som "Det är jag som ska sitta bredvid pappa, du fick ju göra det igår!" och t.o.m. "Jag var tvungen att sitta bredvid mamma igår, nu är det din tur!" Ibland lyckas vi lösa tvistandet genom lock och pock såsom "Men du kan sitta mittemot pappa istället, då kan du ju titta på pappa samtidigt som du äter!"
Kul.
Så kom vi till häromkvällen. Vi hade haft en tuff afton med mycket tjat och det blev dags för killarna att sova. Tyckte jag. Det tyckte inte de, framför allt inte Ludvig. Det var "Nej", "Vill inte", "Aldrig i livet", "Dumma mamma" och bra mycket värre uttryck än så. Han är i en enorm trotsperiod och har dessutom börjat svära som en borstbindare, min älskade lille trea...
Till slut låg han under protest till sängs och jag skulle stoppa om honom. "J-a mamma", "Du är så j-a elak" och "Du är världens värsta mamma!" var några av harangerna som kom från sängen. Jag satte mig ner bredvid Ludvig och sa: "Men du Ludvig, det låter ju jättejobbigt. Ska vi kanske försöka se om du kan få byta mamma då?".
Oroligt blickade han upp med sina vackra, bruna ögon mot mig. "Måste jag byta pappa då också?"
Inte riktigt vad jag hade väntat mig och vad jag ville höra direkt, men jag får ju skylla mig själv efter en sådan dum fråga. Ibland blir det bara för mycket.. Jag kramade om min prins och förklarade att man inte kan byta bort sina föräldrar och att jag aldrig aldrig vill vara utan honom.
Jag vet att det till viss del hör till och jag vet att det förhoppningsvis går över. Rasmus var precis likadan som liten och nu är han ju otroligt fin, omtänksam och omhändertagande mot sin lilla mamma. Jag tror t.o.m att han tycker om mig :)
Men tills vidare hankar jag på i sidospåret och är hon den där tråkiga men ändå rätt bra att ha.
Alltid något.
Kul.
Så kom vi till häromkvällen. Vi hade haft en tuff afton med mycket tjat och det blev dags för killarna att sova. Tyckte jag. Det tyckte inte de, framför allt inte Ludvig. Det var "Nej", "Vill inte", "Aldrig i livet", "Dumma mamma" och bra mycket värre uttryck än så. Han är i en enorm trotsperiod och har dessutom börjat svära som en borstbindare, min älskade lille trea...
Till slut låg han under protest till sängs och jag skulle stoppa om honom. "J-a mamma", "Du är så j-a elak" och "Du är världens värsta mamma!" var några av harangerna som kom från sängen. Jag satte mig ner bredvid Ludvig och sa: "Men du Ludvig, det låter ju jättejobbigt. Ska vi kanske försöka se om du kan få byta mamma då?".
Oroligt blickade han upp med sina vackra, bruna ögon mot mig. "Måste jag byta pappa då också?"
Inte riktigt vad jag hade väntat mig och vad jag ville höra direkt, men jag får ju skylla mig själv efter en sådan dum fråga. Ibland blir det bara för mycket.. Jag kramade om min prins och förklarade att man inte kan byta bort sina föräldrar och att jag aldrig aldrig vill vara utan honom.
Jag vet att det till viss del hör till och jag vet att det förhoppningsvis går över. Rasmus var precis likadan som liten och nu är han ju otroligt fin, omtänksam och omhändertagande mot sin lilla mamma. Jag tror t.o.m att han tycker om mig :)
Men tills vidare hankar jag på i sidospåret och är hon den där tråkiga men ändå rätt bra att ha.
Alltid något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar