När det vänder

...del 738.

Fy sjutton så nere jag varit nu ett tag.

Jullovet var tungt, sinnet tungt, kroppen tung. Livet har varit tungt. Har känt mig totalt slut. Ledsnast, ensammast och sämst i världen. På alla plan, mest som mamma. Tappade ork, kraft och lust till det mesta. Lämnade vrån och hamnade än en gång i väldiga tvivel kring vad, hur och varför. Kring OM över huvud taget. Vill jag? Vill ni? 

Så. Sakta, sakta har jag, så som det så klokt stod i citatet från förra inlägget, spänt bågen och börjat få in siktet framåt. Jag säger inte att jag är där än, långt ifrån, men det har börjat vända. Jobbet i klassen har börjat jättebra, bättre än på länge, jag har tagit tag i hälsan och både börjat träna och äta bättre och jag har en massa roliga saker inbokade framöver. Saker att glädjas över, att se fram emot. Att sikta mot.

Hakan är över, blicken framåt, bågen spänd.

I´m back.